Jag gillar verkligen små böcker. Både såna som är små i formatet och korta till sidantalet och även såna som snarare är ett tomtebloss än ett fyrverkeri rent innehållsmässigt. Kanske inga överraskningar eller omvälvande upplevelser men behagligt att titta på en liten stund, något som förgyller ens liv lite grann just i stunden.

Så är Erik Andersson bok om hans arbete med översättningen av en av de mest kända olästa böckerna. Det sprakar till då och då. Han skriver dels om exempel ur översättningsarbetet och tankar kring de ofantliga val man tvingas göra och om komplexiteten att välja mellan ords olika betydelser rent språkligt eller vad de vill förmedla. Och dels om berättelser ur sitt eget liv med litteraturen och sin relation till Irland.

Andersson översättning av Ulysses har hyllats av många och han skriver själv i boken om det snobberi som finns kring utläggningar om olika översättningar och originalspråk som han verkar rätt främmande för. Han är rädd för “finsmakarna” som kommer utvärdera varje litet val han gjort.

Fyra år har arbetet med översättningen tagit och med tanke på de exempel på vissa enormt svåröversatta delar så känns det otroligt att han inte skriver med ett akademiskt lingo eller upphöjer sig själv. Snarare verkar han värna om sin vanlighet, sitt pulverkaffe, sin choklad, sin stökighet i arbetslokalen.

Han lägger istället in små nördiga skämt som att han dricker “apelsinjoyce” med Jonas Thente och berättelser från den Tuborgsponsrade Joycefestivalen.

Kanske är det just den självbilden som är så befriande i citat som denna:

“Jag vänder blicken mot fönstret igen. Det har börjat snöa. Vad är det för yrke jag har valt. Och vad är det för bok. Borde den inte översättas av någon som studerat Joyce in i hans minsta vindlingar under ett långt och plågsamt yrkesliv?”

Möjligtvis är det bristen på upplevd plågsamhet i hans yrkesliv som gör att han kan få mig att gilla en text om översättning av en bok som jag aldrig orkat läsa och om ett land jag inte kan något om eller är intresserad av. Däremot så stämmer inte citatet ovan, det verkar som Andersson verkligen studerar Joyce “in i hans minsta vindlingar”. Ibland känns det som att han måste ha ägnat veckor åt bara en mening. För alla språknördar är dessa extremt intressanta partier i boken.

Vad är det för en människa som kan ägna så mycket tid åt en annan författares meningar och samtidigt förstå folk som får nog efter att ha läst ett enda kapitel? Jo, en som avslutar sin lilla men bitvis sprakande bok med att hylla den spänning och det andra liv som litteraturen kan erbjuda läsaren!