Osäkerhetsrelationen – Helena Granström
Jag vågade inte söka snowboardgymnasiet, mediagymnasiet eller rymdgymnasiet som jag ville göra. Min högstadielärare i fysik pratade ofta om partiklar som uppstod ur vakuum, andra dimensioner, problemet med tidsresor osv. Feg som jag var så såg jag ingen annan utväg än att välja Naturvetenskapligt program framför Samhällsvetenskapligt.
På natur skulle jag åtminstone få mystiska dimensioner och kanske svar på frågan om ljus är materia eller en våg (något som jag frågat på gymnasieskolans öppet hus men inte förstått svaret på) och slippa lära mig vad en proposition är och när den första Bernadotten blev kung.
Första veckan på Natur tog vi upp potatis i skolans potatisland, grävde ett hål i skogen och tittade på jordmåner. På lunchen var det passionerade diskussioner om vilken miniräknare som var bäst. Jag hoppade av.
När jag läser Osäkerhetsrelationen blir jag fysikergroupie igen. Helena Granström blandar tankar kring de ämnen hon ägnat åratal åt att studera med fragmentarisk historik och dialoger mellan människor som benämns med första bokstaven i deras efternamn. Det finns en fin intimitet med dessa versaler. Jag tänker mig att de är en partner, en klasskamrat eller lärare, kanske en nära vän. Men det visar sig senare (tror jag i alla fall) vara Einstein, Bohr, Newton.
Granström låter hela tiden fysiken vägas upp av den poesi som hennes formuleringar är. Och vice versa. Det blir inga fåniga användningar av fysiken eller matematiken som enkelköpta metaforer.
“Du vill berätta om de ord du saknar. / Du vill berätta om dig själv, eftersom du inte vet vad du vill säga.”
Sokrates bevingade ord: “Ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag vet” borde ha sagts av en fysiker, det inser man när man läser om Granströms tankar som ständigt återkommer till vad forskning egentligen visar oss; verkligheten, eller betraktandet av verkligheten. Granströms bok är ett betraktande av sitt eget betraktande.
Om ett träd faller i skogen och så vidare… Upphöjt i C.
Kanske måste vårt språk förändras för att kunna beskriva världen omkring oss. Är ännu en fråga som ställs.
Stora frågor. Som blandas upp av en humor som driver med Einsteins skägg och slänger in lite högstadievetenskapliga referenser om äpplen som vägrar falla.
“I genomsnitt är världen som den skall.”
“Oftast passerar du förbi ditt inre, men ibland stannar du upp och tittar, häpen.”
Idag på denna onsdag som är både en amerikansk independence day och en oansenlig mittwoch i E:s gamla hemland har CERN utannonserat att de typ hittat Higgs partikel. Massmedia tävlar om att vara ointresserade eller demonstrativt ytliga (t.ex. DN:s kommentar av typsnitt i presentationen, wtf?!)
Att det knappt finns något seriöst intresse i nyhetsmedia för vetenskaplig grundforskning är en annan text. Men jag vill passa på att påpeka idiotin i att inte beställa ett stycke “prosavers” från Helena Granström en dag som denna. Typografera den snyggt och ge den en helsida, oavsett hur mycket luft den sidan kommer innehålla kommer det vara en tät text.
För på något sätt har Granström redan löst sitt problem med bevisletandet i vetenskapen som hon ställer frågor kring. Hon har blivit en del av betraktandet, av experimentet. En plats där även betraktaren och dess världssyn måste vara en faktor att väga in och undersöka. Jag hoppas hon fortsätter rapportera därifrån.
ISBN: 9789127120297 Sidor: 153
Adlibris, Bokus
In your fucking face August!
Hör här hur Eva-Marie Liffner äger dig och ditt futtiga Höganäskrus:
“Han hade läst Rousseau och bar hela verket med sig.”
… Read MoreDet totalt ologiska och fantastiska förordet till “ARIEL – The restored edition”
Jag hade nog väntat mig att Frieda Hughes skulle vara lite hårdare mot sin pappa i förordet till den här boken. Inte främst av biografiska anledningar som att hennes pappa, Ted Hughes, var otrogen mot hennes mamma, Sylvia Plath, men för att han redigerade hennes efterlämnade dikter lite som han själv tyckte att det passade honom.
Under förevändningen att han ville göra diktsamlingen så bra som möjligt lyfte han ut vissa dikter som enligt honom var för privata eller nämnde andra människor i deras omgivning som kunde ta illa upp.
2004, året efter att filmen Sylvia haft premiär, ger dottern Frieda Hughes ut diktsamlingen så som den efterlämnats av Plath. Den inskannade originaltexten, skriven på maskin och redigerad för hand på vissa ställen, utgör andra hälften av boken.
Frieda Hughes nämner inte filmen men skriver kort om att inga skådespelare i världen kan göra något annat än en parodi av hennes mammas dikter och hon uttrycker även en stor ilska övar alla “biografiska” och fiktiva böcker om hennes mamma. I intervjuer och i hennes fantastiska dikt My mother (Läs den!!!) förklarar hon varför hon som copyrightinnehavare vägrar låta filmen använda sig av hennes mammas dikter. Filmen är en parodi. Det vet hon trots att hon aldrig kommer att se den.
Samtidigt ger hon ingen förklaring till varför hon explicit nämner att paret som Plath inspirerats av till dikten Lesbos (som var en av de ursprungligt bortredigerade dikterna) bodde i Cornwall. Ted Hughes försökte “skydda” sin omgivning och sig själv genom att redigera bort dikter. Något som Frieda Hughes önskar att någon skulle gjort med alla verk om hennes mamma som “parodierar” och “dissekerar”. Hade varit intressant att höra henne problematisera Plaths egen relation till fiktion och omgivning. The bell jar (Glaskupan) gavs ut under pseudonym eftersom hon ville skydda de personer hon gjort fiktion av (kanske främst hennes mamma som tillsammans med Ted Hughes försökte förhala nyutgåvor av boken under hennes riktiga namn).
Så varför “får” Sylvia Plath och Frieda Hughes publicera texter om andras liv? För att de är så mycket bättre på det?
Har Frieda Hughes frågat “Uncle Walter” (som är en annan av de som Ted Hughes velat skydda) och Cornwallparets anhöriga om lov till den här boken? Ska anhörigas åsikter och känslor alltid beaktas när man gestaltar biografiska detaljer ur deras liv? Gör inte Frieda Hughes samma sak när hon skriver om sin mammas liv? Det finns uppenbarligen människor som känt Sylvia Plath bättre än dottern med tanke på att hon dog när Frieda Hughes bara var två år. Vem har tolkningsföreträde?
Frieda Hughes är så fantastiskt självsäker och arg i sin text att jag är glad att hon inte ens försöker besvara dessa frågor. Det blir inget å ena sidan, å andra sidan.
Sylvia Plaths böcker har förmodligen försörjt henne ett helt liv, hon har miljontals bokfans på sin sida. Ändå får man intrycket i förordet att alla är emot henne när hon ger exempel på de som vill “hylla” hennes mamma på sätt som utgår ifrån en felaktig bild av Plath (feministikonen, självmörderskan, två sidor av en person som jag skamset erkänner även fått mig att lockas till hennes författarskap).
Det är så befriande med en anhörig som visar sin ilska och samtidigt ger ut en så intressant nyutgåva. Jag sätter igång med att läsa den direkt, slår upp en sida på måfå och hamnar i den maskinskrivna dikten The other som profetiskt nog innehåller raderna:
Is my life so intriguing?
Is it for this you widen your eye-rings?
Karin Boyes Minnessten
Jag bor bara någon kilometer från platsen där Karin Boye dog. Jag gillar Karin Boyes dikter väldigt mycket och jag tycker att ALLA borde läsa Kallocain. (Jag tycker hon spöar Orwells 1984 med hästlängder men det kan jag prata om en annan gång). Så det känns märkligt att jag inte gått dit tidigare. Och det känns märkligt att går dit nu. Jag vet inte varför man vill göra sånt? Varför JAG vill göra sånt? Se en plats där en människa tagit sitt liv. Ta med sin kamera och ta bilder.
Det är en vacker stig genom en lövskog som man kan gå för att komma dit. Det är skyltat. Det finns bänkar där, en eldstad så att man kan grilla. Platsen där Karin Boye tagit en överdos Adofenyl är ett turistmål som finns utmärkt på Alingsås turistkarta. Det ligger ett cigarettpaket slängt en bit därifrån. Det växer vackra blommor där. Nu i examenstider kommer hennes rader om knoppar som brister och om hur färden kan vara ett mål i sig självt läsas upp runt om i vårt land. Ingen läser hennes Broder Daniel-svarta dikter offentligt på en examen.
Jag sätter mig ner mot stenen där Karin Boye suttit. Jag hör motorvägen. Fåglar. Det börjar regna. Jag drar upp huvan på min huvtröja och går ut ur gläntan och ställer mig under några träd som skyddar mig nästan helt från det som nu blivit ösregn. Jag tänker att det är en fin symbol att samma träd som kan skydda en mot regn kan bli papper i böcker som skyddar, eller åtminstone lindrar sånt som är jobbigt på andra sätt. Kriser, konflikter, förtryck, depression, ensamhet.
Jag tänker att jag ska skriva den tanken i bloggen men när jag kommer hem skäms jag för den känns så pretentiöst gymnasial. Och dessutom fungerar inte liknelsen så bra. Man ska inte stå under träd när det är mörka moln på himlen eftersom blixten kan slå ner där.
Ja, jag känner igen mig i författare som Karin Boye, Sylvia Plath och Virginia Woolf även om jag vet mycket lite om deras liv. Bara de texter jag läst och några lösryckta biografiska detaljer från filmatiseringar och biografier. Det känns lite smutsigt att vara någon sorts självmordsturist.
Men så tänker jag att det är som att besöka en gravsten. Jag kanske inte behöver kunna förklara det på ett intellektuellt sätt. Precis som med en fantastisk text är det otroligt att få dela någons erfarenhet en liten stund. Dela den dubbelhet som säkert fanns både i henne och även i platsen hon valde. En tyst minut typ. Hon var en av de författare som tog mig igenom tonåren. Det minsta jag kan göra är väl att ta med hennes litteratur till framtiden och de läsare som behöver henne där.
“Bratt och jag gick ut och gick planlöst. Jag visade Bratt spåren och bädden. När vi återkom fick vi bud att man funnit Karin död vid Bolltorp. Bratt och jag for dit och konstaterade faktum. En vichyvattenflaska, tom, och Adofenylburken låg där. Hon hade suttit i halvliggande ställning i en lövdunge framför en stor sten med utsikt över dalen och staden. Ett mycket vackert ställe.” – Citat från Ulf Boyes text här
Linda Boström Knausgård – Grand Mal
Första meningen är ju fantastisk, och finns även med på baksidestexten: “Jag har en önskan. Den är oerhörd”.
Men sen kommer 3 sidor som jag inte begriper och läser om några gånger. Jag tror de handlar om gud. Jag bestämmer mig för att ändå läsa vidare eftersom boken är kort och för jag inte känner att det är rättvist att lägga ner den så snabbt. Men jag förbereder mig för att lägga den till handlingarna som en en av de där svåra böckerna jag kämpat mig igenom bara för min fåfängas skull.
Men sen vänder min läsupplevelse totalt. Det här är inte en novellsamling. Inte heller är det krånglig prosalyrik. Det är små korta berättelser. De har inga tjusigt uttänkta öppna slut. Varje liten berättelse verkar snarare vara en sån historia som beskrivs i “Berättelsen om fågeln” på sid 51:
“Det var i början av vår förälskelse. Då när man fortfarande berättar historier för varandra. När man berättar om sig själv med hjälp av sin barndom, sin uppväxt, och när dessa berättelser löper som tidstunnlar mellan de förälskades kroppar, genast redo omsluta en sådan ny upptäckt, genast förmögen att förflytta sig till en sådan plötsligt öppnad plats och verkligen se den. “
Små, ofta vardagliga situationer beskrivs genom ett känsloliv som är osentimentalt och inte förskönande. Det är som att läsa en oerhört välskriven blogg. Det känns som om man känner dessa karaktärer trots att de bara får några få sidor var.
Det här är bättre än det mesta jag läst i år. Jag tänker på favoritförfattare som Sara Villius, Ninni Holmqvist och Caroline Ringskog Ferrada Noli som alla lyckas vara oerhört specifika och bjuda på sån igenkänningsfaktor som ger en rysningar bitvis trots dess enkelhet utan att hamna i Jonas Gardell-karikatyrer eller Fredrik Lindström-ironi.
Och 100 gånger roligare i all sin torrhet än ovanstående män. “Vi åkte ut till lantstället i Paulas pappas Daimler. Han var koleriker och behövde egen bil.”
Kanske låter allt ryckt ur sitt sammanhang. Så är det med alla dessa berättelser. Precis som med livet, hur pretentiöst pinsamt det än är att skriva så så är det så jag tänker.
Jag kommer mos def att låna fler böcker av Linda Boström Knausgård.
