Bokkonst
Det är ju inte omslagen utan boken som helhet som bedöms när Svensk bokkonst premierar årets böcker, jag tycker ändå att det brukar finnas en hel del fina omslag och en viss känsla av boken går ändå att få via foto. Därför tycker jag att det är tråkigt att de inte har några bilder alls (förutom på juryn) på sin hemsida. Det får vi ändra på själva med andra ord. Även Leipzig kända bokomslagstävling är ju kul att se här och jämföra kanske. De har annars en fin hemsida.
Blod och guld – John Steinbeck
“De se som säger att barn är lyckliga, de glömmer sin egen barndom.”
Visst är det vansinnigt egentligen att det görs barnfilmer baserade på pirater och sjöröveri när tortyr, plundring, mordbränder, mord och våldtäkt var de metoder som ingick i deras sätt att försörja sig. Den allra värsta av dem var Henry Morgan som levde under första hälften av 1600-talet. John Steinbecks debutroman Blod och guld (Cup of gold) är baserad på Morgans liv.
När jag själv växte upp gillade jag aldrig pirater. Jag älskade Batman och Westernfilmer. Jag klädde ut mig till revolverman, hade hölster med nitar, och jag lyckades nästan få mina föräldrar att döpa min lillebror till Robin efter Batmans hjälpande hand. Enda anledningen till att jag blev sugen på en pirathistoria nu som vuxen var Sjösala förlags lyxutgåva i begränsat antal.
Jag gick alltså in med skepsis. Men jag blev glatt överraskad. För det första är boken lika mörkt formgiven som berättelsen är skriven. Det är inga tokroliga fotomodellsnygga och disney-mjuka pirater det här. Det är totalt jävla mörker och folk som kräks blod.
För det andra är dess sidor bestrukna med tjära vilket gör att den luktar hav och rök. Personligen associerar jag doften till sommarlovsveckor jag spenderade i Hälsingland som liten hos min farmor och farfar i en före detta fiskeby långt bort från civilisationen. Jag cyklade runt på en gammal postcykel som målats svart och räknade dagar, timmar, minuter till jag skulle få åka hem och undkomma min extrema hemlängtan.
Det är förmodligen en association som är gynnsam för berättelsen. I början av historien framstår Henry som någon sorts halvt curlad och lite bortskämd Håkan Hellström-karaktär som vill mönstra på en båt, åka på äventyr till västindien och bli rik. Och det känns oskyldigt. Man unnar honom det trots att hans mamma blir ledsen är han rymmer iväg.
Sen drar det igång. Han förslavas. Och därefter följer år av träldom, människoförakt, tortyr, stöld, våldtäkter och allmän jävlighet och förakt för människor. Det finns ett stråk av Enid Blyton-äventyr en ganska bra bit in i boken men det blir mer och mer otäckt och snart är den sista äventyrskänslan borta. Ibland matcher inte doften av tjära innehållet rent bokstavligen eftersom den inte enbart utspelar sig på havet. Men jag kommer på mig själv med att längta tillbaka till det rum som boken utgör när jag är ifrån den. Lukten av tjära pekar hela tiden framåt mot åren på haven på samma sätt som Henry själv bidar sin tid under flera år med hjälp av drömmen om havet. Jag tycker det är briljant. Det är inte bara en gimmick, ett sätt att skilja ut sig från eböcker och billiga kartonnage.
Sidorna är snyggt smutsiga längs kanterna och typsnittet är hämtat från tiden då boken först gavs ut. Originalöversättningen fungerar jättebra men borde ha korrekturlästs bättre. Det är egentligen boken största minus, det är alldeles för många stavfel och korrekturmissar.
Förutom de lite för lågupplösta illustrationerna av knopar så är kopparsticken utsökta och förstärker känslan av att ha hittat en dyr artefakt snarare än att ha köpt en bok.
Henry lär sig slaveriets ABC och hårdnar sakta som människa. Han ägs av en slavhandlare och han piskar slavarna under honom. Han visar förakt för den kvinna som visar honom kärlek, kallar henne för ett djur, stjäl pengar och går sedan till sjöss för att bli buckanjär (en sorts pirat). Det är en historia som påminner mycket om filmer som Scarface eller Barry Lyndon där huvudpersonen desperat försöker fylla ett odefinierat hål med pengar och makt.
När vi följer skildringarna av Henrys resor med skepp följer vi dem även rent typografiskt i form av koordinater. Åh vad jag njuter trots allt lidande som täcker sidorna som tjära. Jag njuter som jag njuter när jag lyssnar på Nina Simone när hon skrattar ett piratskratt live under framförfarandet av Pirate Jenny 1964. Och jag njuter av det teatrala sorgsna och självömkande som är botten i en fullblodstyrann på 1600-talet och som också är botten i mig i mina värsta stunder:
“Han hade rört vid allt och han hade sett hur allt bleknade och skrumpnade när han vidrörde det.”
Sjösala förlag 2012
ISBN: 9187193019 Sidor: 295
Omslag: Simon Hessler / Room for words
Danskt band med skyddsomslag: Fritz Ståhl, Bokus, Adlibris, Via Godhandling
Finns den inne på biblioteket?
… Read More
Sälja grej med tjej – nu även i bokbranschen
Nej, det här är inte ett blogginlägg om Björn Ranelids omslag till Kvinnan är det första könet, inte heller om PO Enquists senaste boks omslag, det får bli en annan gång (God knows att vi behöver prata om dessa).
Nej nu ska det handla om bubbelnollan James Bond som firades med medley på Oscarsgalan i år eftersom det är 50 år sen han blev filmis. Det är också lämpligt nog 60 år sen han dök upp i boken Casino Royale för första gången som litterär karaktär. När familjen Broccoli (ja, familjen som kammat hem miljoner på den Dry Martini-beställande agenten heter faktiskt så) tog beslutet att reboota hela serien för några år sen, och kalla in Daniel Craig och hans superkropp, så började James Bond för första gången kännas intressant för mig.
Han blev skadad, han mådde psykiskt dåligt, han sörjde, han svettades, han fick ont i handen när han slog någon. Han var åtminstone lite mer mänsklig. Det var ju inte som Christopher Nolans Batman-reboot, långt därifrån, men nog med bra för att jag började fundera på att läsa böckerna. MEN! så kom filmen Skyfall och då var samma gamla trötta gubbsjuka sextioåring som var tillbaka med sina alfahannefasoner och machotönteri. Varför? Och varför ska det smitta över på böckerna? Är han lika töntig i romanerna som i filmerna, ni som läst dessa?
Här kommer i alla fall en liten Bond-kavalkad. Originalomslagen har jag satt överst, och de är väl lite fina på ett nostalgiskt sätt men rätt trista. Sen kommer Vintage Classics-omslagen. Jag gillar visserligen den färgglada tecknarstilen i illustrationerna men det blir så tröttsamt när “Bondbrudarna” måste vara nakna. Varför kan de inte få ha kläder på sig? Varför kan inte Bond vara naken också på åtminstone några omslag? Han är ju den karaktär som är naken oftast trots allt.
Designing books is no laughing matter. OK, it is.
På omslaget av senaste Cap&Design finns bilden från ett bokomslag av Chipp Kidd som han gjort för Bret Easton Ellis.
Kidd är ingen av mina favoritdesigners men roligt att höra om hans arbetsprocess i intervjun i tidningen (som går att läsa gratis i 24 timmar). Även kul att höra hans TED talk. Kolla det här nedanför, han har en viss timing även som föreläsare.
… Read More
