Bokaffärer & Bibliotek

När jag fick Martina Lowdens autograf i en förstautgåva

Det här var en lördag i mars 2007 och feministbokhandeln vänder sig om hade fortfarande inte lagt ner. Några dagar tidigare hade jag varit där och köpt en diktsamling av Christine Falkenland på rekommendation från hen som stod bakom disken. Jag fick med en flyer som bjöd in till författarkväll med Dj:s och uppläsningar, kort sagt sånt jag aldrig vågat gå på och fortfarande inte vågar gå på. Men då hade jag kommit ungefär halvvägs i mitt biblioteksexemplar av Martina Lowdens Allt och fick hög puls. Det var inte bara en bra bok, det var en fin bok, en bok jag ville äga. Jag hade snott ett nummer av tidningen Connoisseur (som enbart skickas ut till människor med en årsinkomst över 1.2 milj) på en gård där jag och min sambo varit på turridning med islandshästar några veckor tidigare. I tidningen fanns en text om att samla böcker. Förutom en massa tjafs om läderband (som jag troget min vegetariska livshållning skumläste) nämndes förstautgåvor och dedikationer, min puls gick upp varje gång jag tänkte på detta med en samling förstautgåvor.

Allt hade belönats med debutantpriset och hypen var ett faktum. Vart jag än gick var den slut. Det var för kort om tid för att hinna få den från en internetboklåda. Till sist hittade jag den på det som då hette Wettergrens. Den var dyr och jag (över)levde på alfakassa. Jag gömde det sista exemplaret bakom några inbunda tegelstenstjocka livsverk i lyrikhyllan och fortsatte leta efter en billigare. Mot eftermiddagen hade jag plöjt igenom alla boklådor jag visste om. Jag återvände till den orörda lyrikhyllan och kom fram till att gröt utan sylt och mjölk nog ändå innehåller nog med näring.

På lördagen var jag i alldeles för god tid på Kafé Publik. Jag var där ungefär en timme innan utsatt tid. Jag köpte en chokladboll och en coca cola för alfakassepengar som vid det laget dykt upp. Jag svepte coca colan av nervositet, jag satt vid ett bardiskliknande bord som vätte ut mot gatan. Det började droppa in människor med kulturella glasögonbågar och hemsnickrade frisyrer, de beställde te. Min imperialistiska kolsyrade dryck kändes som om dess hemliga ingrediens enbart bestått av vätskedrivande kemikalier. Jag vågade inte fråga vart toaletten fanns. Jag satt kvar, plågade mig en stund till, tänkte att det nog snart skulle börja och att den kissnödiga känslan skulle sjunka tillbaka. Det hade gått sju minuter.

Martina Lowden dyker upp, hon har ett helt följe med sig. Ett entourage av kvinnor. Närmare hip hop-glamour har jag aldrig befunnit mig varken förr eller senare. De satte sig i en av sofforna längs väggen. Lowden satt i mitten, alla svärmade runt henne. Jag skulle omöjligt våga gå fram och be om en autograf. Jag hade ingen smartphone att blippa med. Jag hade enbart med mig hennes bok. Skulle hon bli smickrad om hon såg att jag satt och läste den eller skulle det bara vara sjukt? Jag stirrade ut på andra långgatan som var helt öde. Johannes Anyuru kommer gående, han röker en cigarett. Jag känner igen honom eftersom han några år tidigare uppträtt på Pite dansar och ler under en riksteaterturné. Pite dansar och ler är en stadsfestival med öltält och souvas och ungefär 33% av allt som händer där skulle kunna bli en jätterolig sketch om humorgruppen Klungan spelade upp det i oförvanskat skick. Ingen hade kommit till Anyurus uppträdande då. Bara jag. Det kändes oerhört jobbigt att vara där, som att jag som enda person bara gjorde fiaskot värre. Det skulle för alltid finnas ett vittne liksom. Några minuter innan han gick upp på scenen så satte sig ett gäng på 3-4 personer ner på gräset framför scenen. Jag pustade ut lite. Anyuru gick upp, tilltalade gruppen direkt. Frågade om han skulle köra ändå. De ropade ja. Han tittade på mig och frågade i mikrofonen om jag ville att han skulle köra fastän det bara var jag, ljudteknikern och hans turnéledare där. Jag sa givetvis ja. Han verkade glad, läste som om han gjort uppläsningar hela livet och som om vi som satt där var några hundra.

Och nu står han alltså framför mig med enbart en glasruta framför. Ska jag gå ut? Tacka för att han var så bra en gången? Be om ursäkt å norrbottens vägnar? Låtsas som att det aldrig hänt? Han dricker snabbt upp “en lunga rök”, fimpar och kommer in. Vinkar åt Lowden. Jag tycker det är märkligt att de känner varandra men när jag hör fragment från deras konversation förstår jag att de nog aldrig träffats innan. Jag känner mig cool, en av de som varit på plats när litteraturens avantgarde möts. Det känns historiskt. Någon dag kommer dessa människor sitta i akademier, leda samhällsdebatten, bryta gränser, vara mytomspunna. Och jag har varit där och sett vilket te de beställt.

Min kissnödighet trumfas enbart av min rädsla för att Anyurus samtal med  Lowden bara gör min autografförfrågan mer och mer omöjlig för varje minut. De sitter och pratar en lång stund vid ett bord. Jag reser mig snabbt upp och går fram, saxar in benen mellan folks tygpåsar som hänger på stolsryggarna. Håller fram boken innan jag säger något för att slippa harkla ur mig ett ursäkta.

Lowden tittar på mig, Anyuru tittar på mig. Jag säger att jag skulle tycka det var jättekul att få boken signerad, att jag gillar den väldigt mycket. Jag tänker att Anyuru ska säga något ironiskt eller lite skämtsamt pikande, så som jag märkt att folk kan bli vid signeringsbord konstigt nog. Jag tänker att Lowden crew ska tycka att jag är fånig. Jag tänker att Lowden ska säga att sånt där får vi ta sen, efter uppläsningen. Men allt går bra. Hon verkar genuint glad och frågar om det är ok om hon skriver redan på försättsbladet. Hon frågar hur jag stavar mitt namn. Lowden crew fortsätter prata om sitt. Anyuru tittar på henne och pausar samtalet de nyss befunnit sig i, vänder sig mot mig: 

– Ja visst är den otroligt bra!

Biblioteken nu och i framtiden

Vad är ett bibliotek, vad kan ett bibliotek vara, vad kommer ett bibliotek bli och vad gör folk på bibliotek egentligen? Förutom att jag älskar bra nyhetsgrafik så finns det en del intressant i dessa siffror från OpenSite.

Klicka på bilden för att se i fullstorlek.

Bokhandelswallraff

Ny kategori här på bloggen idag: “Bokhandelswallraff”, som jag hoppas att ni gillar.

Upplägget är såhär: jag går in i bokhandel, helt anonymt, och frågar någon i personalen vilken bok de skulle rekommendera om de fick välja vilken som helst.

Först ut: Antiquaria, Kristinelundsgatan 7 i Göteborg.
Om det fanns en avdelning som hetter “Unga gubbar” på biblioteket skulle den se ut som Antiquaria. En tweedkavaj här och en välekiperad retrofrisyr där. Ett glasskåp fulla av dyrgripar. Läderbandshyllor för sig och samtida litteratur för sig. Skönlitteratur tar mest plats. En och annan bananlåda på golvet vittnar om regelbunden omsättning av böcker men också om det härligt nedskruvande tempot och den familjära känslan. Tänk dig en en försäljare från The phone house, dess raka motsats hittar du bakom Antiquarias disk: lugn, trevlig, kunnig, låter kunderna browsa runt ifred.

Tipspresentation 5/5
Jag tar initiativet. Helt enligt regelboken får jag frågan “Vad tycker du om att läsa?” när jag ber om tips. Jag insisterar på att jag ska få ett tips helt baserat på mannens eget tycke. Så håller vi på en liten stund och battlar och sen visar han mig en hylla snett bakom disken där personalens tips finns.

Han står och funderar tystlåtet en stund, hans kollega lämnar sina halvfulla bananlådor med böcker och undrar om det är något tipskollegan letar efter. “Nej, den här unge mannen [vi är ungefär lika gamla] ville ha en rekommendation och jag… funderar… på den här, vad tror du om den?” De utväxlar titelförslag en stund och enas till sist.

Wowfaktor 3/5
Antiquaria har en del nya böcker på synligt bokbord, en hel del verkar vara från förlagen Bakhåll och Vertigo. Att jag sedan rekommenderas en bok från Bakhåll drar ner wow-faktorn men samtidigt har jag aldrig hört talas om författaren vilket drar upp betyget.

Pris 4/5
Enbart 2 kr dyrare än förlagets pris och 9 kr dyrare än Adlibris-pris är givetvis underbart att kunna erbjuda i en fysisk boklåda. Betyget dras enbart ner av att jag hoppats på att få en antikvarisk bok rekommenderad.

Skrytkoefficient i bokhyllan 3/5
Danska bandet drar upp betyget lite då det gillas av bokmalar. Enbart 191 sidor drar ner betyget såklart eftersom vanligt “fölk” tycker det är coolt och svårt med tjocka böcker (okej det tycker jag också lite grann). Det relativt okända namnet drar upp det lite såklart tillsammans med att namnet enbart innehåller initialer. Att den handlar om en spion drar ner det lite samtidigt som att huvudpersonen är poet drar upp det och vi landar på betyget 3. Får du besök av någon i Stormtrupperna eller Kärntruppen kan du lägga på en extra poäng.

Förstamening 4/5
“Förstaden Saffron Park låg på Londons solnedgångssida, lika röd och ruffig som ett solnedgångsmoln.”

Inte FÖR utstuderat bra med “höganäskrus”- och “aprilaftnar”-varning men samtidigt inte tjurigt anti. Upprepningen gör toppbetyg omöjligt men “London” och “förstad” drar onekligen upp.

Totalbetyg: 19/25

Ett hjärta av guld, ett skrivblock av sten.

Jag har faktiskt inte prövat de här skrivblocken ännu (jag är ju Moleskine-frälst sen långt tillbaka som alla andra bokmalar) men allt verkar väldigt bra med dem. De är alltså gjorda av 80% sandsten och 20% polymerer som vad jag kan förstå är den kemiska sammansättning som binder allting.

Företaget som gör blocken heter OGAMI och Repaper heter själva pappret som går att återvinna, är miljövänligare än vanligt papper, vattentätt och inte lika lätt att skära sig på (vilket de menar gör det till en barnvänligare produkt).

Dessutom citerar de Gertrude Stein på ett av blocken! (Vilket är både lite ordvitsigt och coolt på samma gång.)

Allt känns väldigt sci-fi eller hur? Men de är samtidigt ganska snygga tycker jag oavsett om man gillar färgglad retrodesign eller dras till det mer monokroma strama. På Jenni Bick Bookbinding, ett Mekka för skrivböcker, kan man köpa block med sitt namn instansat eller sin logotyp på. De finns dock på många bokaffärer i Sverige också om man inte vill vänta.

Undrar bara hur de är att skriva i…. någon som testat?

Vad man får istället?

Ni missar väl inte Debatten på Litteraturmagazinet nu va?

Jonna Lindberg ställer en helt rimlig fråga, böckerna i bokhandeln är dyrare än på nätet – vad är mervärdet som en fysisk bokhandel kan erbjuda?

Det finns jättebra bokhandlar i min närhet där jag fått bra tips och engagerad service och som följd köpt böckerna där trots att de varit dyrare. Det hade kunnat vara ett svar som signaturen Magnus Norling, Billingska bokhandeln  hade kunnat ge.

EDIT kl 11:22 Eller varför inte berätta lite mer om hur det är att vara bokhandlare, som Kajsa Kallio gör så bra i fina poddcasten Horunge idag!

Istället får Jonna, och vi läsare, (förutom en massa oförskämdheter) lite inside info om hur inköp hanteras i fysiska boklådor respektive i nätbokhandeln.  Norling refererar till boken  “Sjukt billigt” (som tyvärr inte finns i Billingskas egna sortiment på nätet varken som inbunden eller ebok). Följande är hämtat ur förlagets text om boken:

“Sjukt billigt berättar om det mänskliga pris som betalas på det kinesiska exportundrets bakgård: livsfarliga arbetsmiljöer, misshandel, olagligt övertidsarbete och en epidemi av arbetsskador som varje år försätter tusentals familjer i brutal fattigdom.

Till följd av usla arbetsmiljöer är Kina på väg att bygga upp en skrämmande statistik över arbetsskador. Förlorade armar och ben, kemikalieförgiftning och cancer är några exempel på skador och sjukdomar som är alltför vanliga i den kinesiska exportindustrin.”

Det jag undrar är: köper alltså nätbokhandeln i böcker från andra, mer rättvisa, tryckerier än de fysiska?

Vidare får vi veta hur Billingska gör urvalet till sin egen butik: “Tror du, om du skulle få din bok utgiven, att en boklåda vill ta i den ens med tång?
Jag kommer inte göra det.”

Det är onekligen ett omvänt förhållningssätt till litteratur man har på Billingska, istället för att fokusera på litteraturens kvalitet verkar Billingska fokusera på vad författaren har för åsikter/ställer för frågor kring samtiden. I dessa tider av autofiktion och “författaren som varumärke” känns det trist att även de fysiska boklådorna fokuserar så mycket på författaren som privatperson och inte på berättelserna mellan pärmarna.

Sammanfattningsvis så kan vi konstatera att konsumenten av idag inte får ett riktigt tydligt svar på vad en boklåda med besöksadress kan erbjuda utöver att vara en lagerlokal för fair trade-böcker.

En annan fråga som kvarstår är denna: heter det verkligen “skön litteratur”?