Utan titel
“A rose by any other name would smell as sweet”
Ja så säger Julia till Romeo i deras första bråk borta i Verona när det begav sig. Julia pratar egentligen om klassamhället här och deras efternamn som indikerar dess ställning i samhället och det som gör att omgivningen tycker att deras kärlek är omöjlig.
Jag förstår ju att Julia försöker vara pedagogisk med den något impulsive och lite korkade Romeo men om en tittar på citatet separerat från sitt sammanhang kan en konstatera att det dels är fel i sak (exempelvis konstupplevelser är beroende av namn på konstnären rent biologiskt) men också att det är opraktiskt, hur ska en få tag på en väldoftande ros av en viss art om en inte har ett specifikt namn på den?
Idag kommer Moa Herngrens Homecoming queen ut. Vän av ordning (och poesi) noterar att den kommer ut på Bonnier Carlsén och har en titel som tidigare som är snarlik titeln på Anna Jörgensdotters Homecomingqueen som kom ut 2004.
Det här skriver jag inte för att “avslöja” Herngrens titelval och skrika “PLAGIAT”, sånt kan folk syssla med under Jan Gradvalls Håkan Hellström-tweet. Däremot tycker jag det är intressant att se vad som läggs i en titel. Mitt favoritexempel (som jag snott från Rasmus Fleischer) är titeln på boken vi idag kallar Robinson Crusoe:
The Life and Strange Surprizing Adventures of Robinson Crusoe, of York, Mariner: Who lived Eight and Twenty Years, all alone in an un-inhabited Island on the Coast of America, near the Mouth of the Great River of Oroonoque; Having been cast on Shore by Shipwreck, wherein all the Men perished but himself. With An Account how he was at last as strangely deliver’d by Pirates.
På bokmässan community nördar vi (eller framför allt Västmanländskan som totalt äger i ämnet) i dagarna ner oss på just långa titlar och där föreslog jag Alex Schulmans Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött som jag hört Schulman själv benämnas som “Att vara med henne” vilket också Dark Places-Helena kallar den. Jag gillade boken men kan inte lära mig titeln trots detta. Den fungerar enbart när en har boken i handen där den fördjupas av läsningen där meningens inspiration – Tomas Tranströmer – beskrivs som central i Schulmans liv. (Om det är en parafras eller en felcitering ur minnet är en annan diskussion men det är värt att googla originaldiktens namn och upptäcka ett landskap som är mer kuperat än den genomsnittliga sommarängen.)
Ett verks titel kunde alltså på 1700-talet motsvara det som idag är baksidestexten på böcker, idag kan det vara en del av verket. Och tittar vi ännu längre tillbaka på ett annat kanoniserat verk: Mona Lisa så blir det ännu snurrigare. Mona Lisa är ett porträtt av en kvinna som anses vara Lisa del Giocondo. På Italienska heter tavlan La Gioconda. Men när den målades satte konstnärer inte titlar på konstverk som de började göra några hundra år senare. Leonardo da Vinci (don’t get me started om hans namn/titel) har alltså aldrig kallat sin tavla för varken La Gioconda eller Mona Lisa. Men ska vi kunna hitta tavlan och kunna prata om den så behöver vi idag i vårt tidevarv en typ av titel.
Att vi idag har bestämt oss för att Robinson Crusoe och Mona Lisa heter just så är alltså enbart av praktiska skäl, på samma sätt som Julia säkert skulle hålla med om att ordet “ros” gör livet mer praktiskt när en ska gå in på Interflora och slippa be om “en bukett av den blomma som ofta är röd men också kan vara andra färger och som är känd för sin ljuva doft och sin status som romantisk gåva”.
Ska en vara sådär Jan Gradvall-följare-besserwisser-aktig så borde Mona Lisa kallas för Untitled på engelska eller snarare det italienska Senza titolo. Dock har postmodernismen fuckat upp detta begrepp då Untitled på alla språk blivit en vedertagen titel. Till exempel i Annika von Hausswollfs konstnärliga CV där vi hittar det “beskrivande” betitlade/obetitlade verket Untitled (Box) och det “litterära” betitlade/obetitlade verket untitled (And Then They Taught Us About the Weight of Nothingness).
Om några hundra år kommer vi kanske ha fyllt upp internet med så mycket skit (jag pratar inte om kattbilder här, såna kan en aldrig få nog av ju) att vi antingen måste vara superakademiskt beskrivande av verken för att de ska gå att hitta och prata om och skilja åt eller så kanske vi kommer gå över helt till att använda oss av titlar på ett konstnärligt sätt och låta den praktiska funktionen ligga i en EAN-kod eller ett ISBN-nummer eller, gud förbjude, en asful QR-kod. Homecoming queen är 9163872129 och Homecomingqueen är 9100101184.
Det verkar helt enkelt inte finnas ett lätt sätt att få titeln att vara en del av författares konstnärliga uttryck, bra i marknadsföring samt praktisk att använda i ett söndergooglefierat it-samhälle.
Tills någon hittar på ett idiotsäkert system tjingar vissa titeln för 300kr medan vissa bara skiter i allt som i titeln Boktjuven hittat:
pärla barbie klistermärke Vi hade inte. Kommer inte att. Skulle komma att. Kunde inte tro att. Visste inte att.
… Read More
När jag fick Martina Lowdens autograf i en förstautgåva
Det här var en lördag i mars 2007 och feministbokhandeln vänder sig om hade fortfarande inte lagt ner. Några dagar tidigare hade jag varit där och köpt en diktsamling av Christine Falkenland på rekommendation från hen som stod bakom disken. Jag fick med en flyer som bjöd in till författarkväll med Dj:s och uppläsningar, kort sagt sånt jag aldrig vågat gå på och fortfarande inte vågar gå på. Men då hade jag kommit ungefär halvvägs i mitt biblioteksexemplar av Martina Lowdens Allt och fick hög puls. Det var inte bara en bra bok, det var en fin bok, en bok jag ville äga. Jag hade snott ett nummer av tidningen Connoisseur (som enbart skickas ut till människor med en årsinkomst över 1.2 milj) på en gård där jag och min sambo varit på turridning med islandshästar några veckor tidigare. I tidningen fanns en text om att samla böcker. Förutom en massa tjafs om läderband (som jag troget min vegetariska livshållning skumläste) nämndes förstautgåvor och dedikationer, min puls gick upp varje gång jag tänkte på detta med en samling förstautgåvor.
Allt hade belönats med debutantpriset och hypen var ett faktum. Vart jag än gick var den slut. Det var för kort om tid för att hinna få den från en internetboklåda. Till sist hittade jag den på det som då hette Wettergrens. Den var dyr och jag (över)levde på alfakassa. Jag gömde det sista exemplaret bakom några inbunda tegelstenstjocka livsverk i lyrikhyllan och fortsatte leta efter en billigare. Mot eftermiddagen hade jag plöjt igenom alla boklådor jag visste om. Jag återvände till den orörda lyrikhyllan och kom fram till att gröt utan sylt och mjölk nog ändå innehåller nog med näring.
På lördagen var jag i alldeles för god tid på Kafé Publik. Jag var där ungefär en timme innan utsatt tid. Jag köpte en chokladboll och en coca cola för alfakassepengar som vid det laget dykt upp. Jag svepte coca colan av nervositet, jag satt vid ett bardiskliknande bord som vätte ut mot gatan. Det började droppa in människor med kulturella glasögonbågar och hemsnickrade frisyrer, de beställde te. Min imperialistiska kolsyrade dryck kändes som om dess hemliga ingrediens enbart bestått av vätskedrivande kemikalier. Jag vågade inte fråga vart toaletten fanns. Jag satt kvar, plågade mig en stund till, tänkte att det nog snart skulle börja och att den kissnödiga känslan skulle sjunka tillbaka. Det hade gått sju minuter.
Martina Lowden dyker upp, hon har ett helt följe med sig. Ett entourage av kvinnor. Närmare hip hop-glamour har jag aldrig befunnit mig varken förr eller senare. De satte sig i en av sofforna längs väggen. Lowden satt i mitten, alla svärmade runt henne. Jag skulle omöjligt våga gå fram och be om en autograf. Jag hade ingen smartphone att blippa med. Jag hade enbart med mig hennes bok. Skulle hon bli smickrad om hon såg att jag satt och läste den eller skulle det bara vara sjukt? Jag stirrade ut på andra långgatan som var helt öde. Johannes Anyuru kommer gående, han röker en cigarett. Jag känner igen honom eftersom han några år tidigare uppträtt på Pite dansar och ler under en riksteaterturné. Pite dansar och ler är en stadsfestival med öltält och souvas och ungefär 33% av allt som händer där skulle kunna bli en jätterolig sketch om humorgruppen Klungan spelade upp det i oförvanskat skick. Ingen hade kommit till Anyurus uppträdande då. Bara jag. Det kändes oerhört jobbigt att vara där, som att jag som enda person bara gjorde fiaskot värre. Det skulle för alltid finnas ett vittne liksom. Några minuter innan han gick upp på scenen så satte sig ett gäng på 3-4 personer ner på gräset framför scenen. Jag pustade ut lite. Anyuru gick upp, tilltalade gruppen direkt. Frågade om han skulle köra ändå. De ropade ja. Han tittade på mig och frågade i mikrofonen om jag ville att han skulle köra fastän det bara var jag, ljudteknikern och hans turnéledare där. Jag sa givetvis ja. Han verkade glad, läste som om han gjort uppläsningar hela livet och som om vi som satt där var några hundra.
Och nu står han alltså framför mig med enbart en glasruta framför. Ska jag gå ut? Tacka för att han var så bra en gången? Be om ursäkt å norrbottens vägnar? Låtsas som att det aldrig hänt? Han dricker snabbt upp “en lunga rök”, fimpar och kommer in. Vinkar åt Lowden. Jag tycker det är märkligt att de känner varandra men när jag hör fragment från deras konversation förstår jag att de nog aldrig träffats innan. Jag känner mig cool, en av de som varit på plats när litteraturens avantgarde möts. Det känns historiskt. Någon dag kommer dessa människor sitta i akademier, leda samhällsdebatten, bryta gränser, vara mytomspunna. Och jag har varit där och sett vilket te de beställt.
Min kissnödighet trumfas enbart av min rädsla för att Anyurus samtal med Lowden bara gör min autografförfrågan mer och mer omöjlig för varje minut. De sitter och pratar en lång stund vid ett bord. Jag reser mig snabbt upp och går fram, saxar in benen mellan folks tygpåsar som hänger på stolsryggarna. Håller fram boken innan jag säger något för att slippa harkla ur mig ett ursäkta.
Lowden tittar på mig, Anyuru tittar på mig. Jag säger att jag skulle tycka det var jättekul att få boken signerad, att jag gillar den väldigt mycket. Jag tänker att Anyuru ska säga något ironiskt eller lite skämtsamt pikande, så som jag märkt att folk kan bli vid signeringsbord konstigt nog. Jag tänker att Lowden crew ska tycka att jag är fånig. Jag tänker att Lowden ska säga att sånt där får vi ta sen, efter uppläsningen. Men allt går bra. Hon verkar genuint glad och frågar om det är ok om hon skriver redan på försättsbladet. Hon frågar hur jag stavar mitt namn. Lowden crew fortsätter prata om sitt. Anyuru tittar på henne och pausar samtalet de nyss befunnit sig i, vänder sig mot mig:
– Ja visst är den otroligt bra!
… Read MoreSjälens blåmärken – Françoise Sagan
“Det är inte litteratur, inte någon verklig bekännelse, det är någon som skriver maskin därför att hon är rädd för sig själv och för skrivmaskinen och för mornarna och kvällarna o.s.v. Och för andra människor. Det är allt.”
Det är med viss tvekan jag placerar den här boken i genren “böcker om böcker”. Själens blåmärken handlar om ett svenskt syskonpar som lever ett kringflackande liv i Paris samhälle. Tänk tidiga Per Hagman-romaner, typ Pool. De har blåmärkta själar men de gör allt för att leva sorglösa ytliga liv på nattklubbar, caféer, i lägenheter som andra bekostar åt dem och så vidare.
Det är klassiskt Sagan, det säger hon till och med själv i de självbiografiska delar som avlöser romanens kapitel då och då. Där pratar hon om sitt liv, om debutromanen (som hon kallar uppsats) och om livet som författare, om skrivande, om sina litterära idoler (spoiler alert: Proust), om sin ångest, om sitt drickande, om politiska övertygelser. Hela tiden med en lättsam ton innan hon återvänder för att “umgås” med sina karaktärer, som hon också diskuterar i de självbiografiska delarna.
Det här är verkligen inte en bok för den som inte redan gillar Sagan. Men gillar man henne tycker jag att man ska läsa den. Inte så mycket för romanen i boken utan för den karaktär hon gör sig själv till i de övriga kapitlen.
På samma sätt hon själv beskriver att hon umgås med sina romankaraktärer känns det som “karaktären” Sagan är nödvändig för att man ska uppskatta den här boken. Hon var tidig med att vara personlig, privat, politisk och om att prata om ämnen som ingen, framför allt inte en ung kvinna, skulle prata om; sex, sexuell läggning, pengar, bortslösandet av pengar, sprit och självmord. Att hon kan prata om allt detta på ett väldigt öppet och fördomsfritt sätt och sedan kvickt byta spår till att skriva uppskattande om borgerliga traditioner och lyx och flärd och sportbilar, tror jag gjort att hon glömts bort lite som den politiska författare hon var genom hela sin karriär.
Albert Bonniers förlag 1973
ISBN: 9100382663 Sidor: 166
Översättare: Britt Arenander
Omslag: Bo Bergling
Finns ej som ny i svenska nätbutiker.
Begagnad på Bokbörsen
Finns den inne på biblioteket?
Grand Final i skojarbranschen – Kerstin Ekman
Eftersom jag råkade deleta bort ALLA anteckningar på läsplattan efter att jag läst ut den här boken kommer jag börja såhär: det känns symboliskt att jag råkade deleta ALLA anteckningar på läsplattan efter att jag läst ut just den här boken som handlar om minnen och om läsning bland annat.
I Bokhoras Bokpodd #5 diskuteras böcker eventuella vara eller icke vara i fråga om att förändra människors liv ur ett läsarperspektiv vilket jag tyckte var intressant. Kerstin Ekmans bok handlar om samma förhållande: texts påverkan på liv, fast ur ett producentperspektiv.
Huvudpersonen Lillemor Troj är en välrenommerad författare som får en bunt papper framför sig på förlaget. Förläggaren ifrågasätter varför hon skickat in detta manus under pseudonym, och dessutom till ett annat förlag. Manuset handlar om Lillemor själv men det är inte Lillemor som står bakom pseudonymen Barbro Andersson. Det är tvärt om. Barbro “Babba” Andersson har sedan ungdomen skrivit böcker som sedan givits ut i Lillemors namn. Lillemor är den som kvitterat ut stipendier, tagit emot priser, hållit föredrag på bokmässan och blivit fotograferad för författarfotona till omslagens flikar.
Manuset framför Lillemor på förlag avslöjar allt detta in i minsta detalj.
Resten av berättelsen får vi följa hur Lillemor läser detta manus, vad som står i det och vad som händer i hennes liv under tiden.
Bibliotekarier, antikvariat, förläggare, uppläsningar, akademiledamoter, programledare för litteraturprogram på tv och korrekturläsningar är det som som skulle stå på baksidan om det istället för en säljande text fanns en innehållsförteckning. Jag älskar böcker om böcker och detta är i allra högsta grad en sån.
Den är inte alls krånglig även om det låter som ett formexperiment. Både huvudkaraktärerna och Kerstin Ekman verkar ogilla såna lika mycket som de ogillar “autofiktion” och “hågkomster”. Ändå är Ekmans huvudperson exakt lika gammal som hon själv och bär hennes eget mellannamn som förnamn samt hennes namn som ogift baklänges (fonetiskt) som efternamn.
Det går att läsa boken som en bok om vänskap och om två livsöden. Men det går lika bra att se det som en berättelse om bokbranschen ytliga villkor och om ett uppdelande av författarjaget i två delar. En skrivande del som utgår ifrån en del av författaren som inte har ett skvatt att göra med det offentliga författarskapet.
Det är svårt att skriva om boken utan att den låter pretentiös eller krånglig. Det är den verkligen inte. Den är väldigt rolig på ett knastertorrt sätt och full av vackra och sorgliga citat som man själv skulle vilja sätta som motto på försättsbladet om man själv skrev en bok i någons namn någon gång.
Sammanfattning: För dig som älskar böcker om böcker och läst fler än en bok från förlaget [sekwa]. Torr humor blandat med innerlighet. Rakt på sak och snabba vändningar, inget krångligt språk, inga långa miljöbeskrivningar. Otroligt trovärdig och fin beskrivning av vänskapen mellan de två huvudpersonerna.
Albert Bonniers förlag 2011
ISBN: 9789100126858 Sidor: 396
Omslag: Jan Biberg
Inbunden: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Via Godhandling
E-bok: Bokus, Adlibris
Pocket: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl
Finns den inne på biblioteket?
