Såg ett klipp ur filmen Fyra år till där Björn Kjellman spelar en folkpartist som tvingas smyga med sin kärlek till en man i Socialdemokraterna. Kjellmans karaktär är gift med en kvinna och givetvis har han en tröja som deklarerar att han varit på kristet läger.

I Livet är en schlager spelar han också homosexuell, givetvis också transa, HIV-smittad och schlagerälskande med talang för att sy (han kan i och för sig meka med bilar också men det skäms han lite för).

Konflikträdd som jag är måste jag flika in att jag gillar verkligen Livet är en schlager och karaktären Candy Darling är fantastisk på alla sätt och jag har säkert sett den 8 gånger eller liknande och jag kommer nog säkert att gilla den här nya filmen mycket också men det känns lite tråkigt att man måste ta i så himla mycket varje gång man faktiskt har en karaktär som är homosexuell.

Vad roligt det vore att se t.ex. en polisfilm där en kriminalaren har ett förhållande, med någon av samma kön, som knakar i fogarna på grund av överarbetande med utredningar. Känns ju inte så långt borta att Martin Beck och den där dubbade tysken skulle kunnat sitta och avnjuta en calvados tillsammans som något annat än bara kollegor mellan alla hemska mord.

Det enda jag försöker säga är att det är så trist att gaykaraktären alltid blir lite av klassens clown på film och inte bara kan vara en intressant karaktär som har andra problem än sin sexualitet, finns det över huvud taget en sån karaktär i svensk film?