Nu har jag läst klart Barskrapad av Barabara Erenreich. Har redan skrivit om den lite men vill ändå påpeka hur emkel och samtidigt briljant den är! Ganska tråkigt skrivet efterord av Dan Andersson (inte Black Jim alltså utan han på LO) men oerhört obehaglig läsning. Genom hela boken har man ju suttit och tänk ungefär “ja usch vad hemskt men riktigt så hemskt är det ju inte här i alla fall” men jo det är det visst det i stort sett.
Är väldigt sugen på att läsa Körd av samma författare nu. Såhär står det på Bokus: Barbara Ehrenreich har skrivit en inträngande och underhållande bok om arbetslösa tjänstemäns desperata jakt efter nya jobb. Det är också en skarp vidräkning med ett samhälle där lång utbildning och erfarenhet inte är någon garanti för att kunna försörja sig. En verklighet som på flera sätt liknar den många akademiker och tjänstemän möter i dagens Sverige.
PS. Såg en kvinna på en gångmaskin på gymmet som lagt upp boken Hissad och dissad på den där lilla listen som ska hålla upp böcker och som jag härom dagen tittade på och i förundran över vilken övermänniska/sönderstressad människa som springer och läser böcker samtidigt. Jag vet inte ens var jag ska börja kommentera detta..
2 Kommentarer
Märkligt att detta inte diskuteras. Rädslan för att det blir stigmatiserande att prata om det? Dvs problemet är personligt och inte strukturellt…
Du har rätt. Det hänger nog ihop. Ett av de stora strukturella problemen är att man från företagets sida kräver att de anställda inte ska “stjäla tid” genom att prata (“skvallra”) med varandra på arbetstid, något som bestraffas. Man utmålar också facket som hemskt, några som vill åt dina pengar, några som du måste lämna över hela din ekonomis framtid till. Detta menar Erenreich leder till en kultur där man inte har en aning om vad ens egna syskon tjänar på 7-eleven-butiken mitt emot den snabbmatsrestaurang man själv jobbar på. Därför kan man inte jämföra löner och inte heller förhandla upp sin lön eftersom man inte vet om man tjänar mycket eller lite i förhållande till andra.
Blir man befordrad eller nämner pengar får man istället andra förmåner än pengar, till exempel gratis donuts till frukost, bättre personalrabatt, ett bättre skift osv. eftersom arbetsgivarna menar att det är lättare att ta ifrån de anställda dessa “förmåner” i en lågkonjuktur än vad det är att sänka lönerna.
Sen begränsans rörligheten på arbetsmarknaden eftersom det är standard att hålla inne första veckolönen tills man slutar. Tjänar man 6 dollar per timme har man inte råd att spara ihop till de två veckor man måste gå utan lön om man exempelvis vill byta till ett jobb med 10 dollar i timmen.
Otäckt! Och tydligen hörde hon aldrig pengar nämnas bland de anställda hon träffade.
Har du sett den boken Körd? Den verkar ju också sjukt bra!