Nu blir det självhjälpslitteratur här på bloggen. Det är en svår genre att recensera tycker jag eftersom jag som läsare dels har kravet på att få en bra läsupplevelse men också lära mig något om hur jag kan förbättra mitt liv, lösa en problematik.
Anna Kåvers bok är långt ifrån en bok jag njuter av att läsa av trots att jag är intresserad av ämnet – ACT (acceptance commitment therapy) – som i korthet går ut på att vara i nuet. Inte leva i “en parentes” eller på “rutinens brant”. När man har ångest eller mår dåligt på andra sätt ska man inte upphöja det och låtsas att det är något bra såklart utan enbart se det för vad det är – ett faktum, en del av livet och något som händer nu, det definierar inte min framtid och resten av alla liknande situationer jag kommer hamna i. Samma sak när man mår bra och är glad och förstör dessa stunder genom att tänka på hur jobbigt det kommer bli snart, flyktigheten osv. Det låter präktigt men är ganska bra att öva på i vardagssituationer tycker jag. Det går inte att kämpa bort jobbiga känslor. Men dessa rader är i stort sett det enda jag får ut av boken. Det som är botten i mig är inte botten i Kåvers bok.
Jag som kan så lite om detta hade hoppats att jag skulle få mer konkreta råd kring hur jag kan göra i olika situationer, både små och stora. Men boken är lite hurtig och opersonlig. Stora ämnen som exempelvis självmord bara flyger förbi utan någon som helst fördjupning. Rädslor och problem skildras oerhört generellt trots att författaren har över 30 års erfarenhet av samtalsterapi. Varför så få exempel på problem hon jobbat med i sin praktik? Ett av de få specifika problem som beskrivs är hur hon själv på en resa till Etiopien överkommer sin rädsla för att rida.
Jag som läser känner mig underskattad när jag blir påmind om att acceptans inte handlar om att tycka det är bra med lidande och krig och svält. Trots att boken har så få sidor hade den mått bra av att behandlas lite med rödpennan när sånt dyker upp.
Egentligen kanske en självhjälpsbok kan anses vara bra om den sår ett eller två små frön hos läsaren som sen kan hjälpa den på något sätt, och det gör den också hos mig. Men det är yttepyttesmå frön och jag blir mest arg och irriterad och till slut en besserwisser av alla dessa liknelser som dyker upp. Värst blir det på sidan 51 där de jobbiga tankarna och känslorna är vågor på ett hav. Det fungerar inte att stå i vattenbrynet och ta spjärn mot vågorna för att stoppa dem säger Kåver, vi måste “surfa” på det jobbiga istället. Jag förstår såklart vad som menas men jag känner bara att jag inte har en aning om vart jag ska få vindsurfingbrädan ifrån och hur jag ska orka få upp seglet på egen hand.
Natur och Kultur 2007
ISBN: 9127026825 Sidor: 136
Omslag: ?
Kartonnage: Fritz Ståhl, Bokus, Adlibris, Via Godhandling
E-bok: Bokus, Adlibris, E-lib, Via Godhandling
Finns den inne på biblioteket?
8 Kommentarer
Ah, vad intressant att du tänker så här om Anna Kåvers bok. Jag har inte läst något av henne själv, men är ju psykologilärare och har läst Russ Harris utförliga introduktion till ACT och har hört mycket gott om Kåver. Jag måste helt enkelt läsa något av henne själv nu. Men självhjälpsböcker ÄR svåra i det att de kräver handlingskraft, vilket man sällan har om man mår psykiskt dåligt. Bra för några – säkert, men för alla – NEJ.
Tycker du att Russ Harris är läsvärd även för mig som inte har några formella förkunskaper what so ever? Anna Kåver är väl något av en förgrundsgestalt vilket har nått ända till mig och jag var superpeppad på att läsa men för mig personligen så är wikipedia-artikeln om ACT lika läsvärd, på en bok har jag högre krav med tanke på vilken auktoritet hon verkar vara. Du har ju helt rätt i att självhjälpsböcker som verkligen ska hjälpa sina läsare bygger på att den som läser har ork och energi vilket är en paradox men jag känner att med denna så brister inte boken där utan helt enkelt i att jag som självhjälpare inte vet VAD jag ska göra, med tanke på hur praktisk KBT och dess kusiner ändå är så trodde jag det skulle vara späckat med konkretiseringar på problem och förslag på hur man bryter tankemönster. Nästa bok i genren blir vännen(?) och kollegan Åsa Nilsonne. Läst något av henne?
Jag har fått tips om att läsa Andrew Solomos “Depressionens demoner”, är det något du läst? Kan du i sånt fall rekommendera den eller avråda från läsning?
Jag skulle vilja fråga dig tusen miljoners frågor om ditt psykologilärarjobb men just nu: vad är roligast att lära ut? Vilket “kapitel” eller “område” i psykologin är intressantast/mest givande för dig som lärare? Jag älskade verkligen psykologilektionerna i skolan.
Tror du kanske skulle gilla Quiet av Susan Cain. Ingen självhjälpsbok, utan en populärvetenskaplig redogörelse av hur vårt samhälle präglas av en extrovert norm och hur introverta värden och egenskaper hamnar i skymundan. Extremt upplysande och jag får aha upplevelser på var och varannan sida.
Bokens främsta styrka tycker jag är att den både behandlar ett samhälleligt och personligt plan vilket ger den flera nivåer och gör den mer allmängiltig. Det finns något att hämta för såväl introverta personer som extroverta.
Men gud vilket bra boktips!! Så klockrent att jag faktiskt redan läst den :) Här skrev jag om den: http://www.marcusbiblioteket.com/?p=4744
Det är exakt såna böcker jag gillar även om den kanske inte är en renodlad självhjälpsbok. Forskning och personliga reflektioner och exempel om vartannat! Och som du skriver så fungerar den ju för både introverta och extroverta. Som tröst för såna som mig (oss?) som är introverta och som ett sätt för de extroverta att förstå…
Har du något annat tips? Nu känner jag verkligen att jag kan lita på dig som boktipsare ju :D
Åh, nu får jag lite prestationsångest! Har inte läst så långt tillbaka i bloggen men såg att du redan läst Enrich. En annan bok som ligger något i utkanten av ämnet är svenska Melankoliska rum av idehistorikern Karin Johanisson. Den ligger i det där perfekta gränslandet mellan akademiskt och populärvetenskapligt, och jag kommer på mig själv att tänka på passager ur den då och då.
Angående Quiet så tror jag att den för många kan vara ett personligt uppvaknande. Lite “jag är inte ensam” känslan. För mig har den framför allt varit viktig som ytterligare ett perspektiv på tillvaron (och i förlängningen mig själv). Uppdelningen extrovert/introvert är dock något frustrerande för mig på samma sätt som alla dikotomier är.
Jag kan ju också i förbifarten tacka för en bra blogg! Det är riktigt kul att få ta del av dina tankar och också dela några av mina egna :)
Nejmen prestationsångest ska du inte ha. Roligt att du ens orkat läsa ett av de gamla inläggen ju! Vilken syftar du på när du skriver att jag redan läst “Enrich”? Jag känner inte igen det namnet/titel…
Jag måste verkligen läsa Melankoliska rum nu känner jag. Den verkar så bra men jag har faktiskt aldrig fått den som boktips av någon förrän nu! Den hamnar på listan omgående.
För mig var Quiet dels en känsla av att inte vara ensam som du skriver. Men jag kände också att vissa personlighetsdrag jag har är kopplade till krocken mellan extrovert introvert. Självklart är det ju en hel skala där mellan ytterligheterna som jag förstår att du känner att du frustrerad av, men hon skriver ju också att de inte är motsatsförhållanden, bara olika, och att man också kan vissa drag från ena sidan och vissa från andra. Däremot tycker jag att det är bra att använda de begreppen för att folk ska förstå, och framför allt sluta värdera “social kompetens” och förmågan att gå på after work framför saker som är mer relevanta i exempelvis en yrkesroll.
Tack för berömmet. Och vad kul att få en ny läsare! Kommentera gärna ofta, spännande att höra vad du tänker!
Det enda jag tänker på när jag ser denna titel är satc-avsnittet då Charlotte går till self help-avdelningen i bokaffären.
Hälsningar,
Barn av sin tid
Ja jag tycker ju den är så himla rolig. Och exakt såna bokhyllor i kvadrater och sektioner de bara i staterna är så roliga i sig. :D