Vet inte vad som är tråkigast, när Leif Zern 2008 “recenserade” En dramatikers dagbok eller idag när Johan Croneman skriver om Resumés “granskning” av hans tv-avgift som betalades för sent.

Det här med att man måste gå i svaromål är så tråkigt när man själv tycker det är helt obota dumt och också uttrycker det. Rent känslomässigt kan jag förstå att det känns så de första minuterna efter något som man uppfattar som ett påhopp. Men blir det bra text? Nej. Och det är väl ändå det som borde vara målet med att publicera sig.

När sånt här händer tänker jag alltid på mobbare i lågstadiet. Inte går det att med ord övertyga mobbarna att sluta kalla en för saker. Tyvärr. Det blir bara värre av att stå där och försöka förklara sakligt att man inte alls är tjock och ful.

Och som Zern själv skrev för några år sen: “Till den psykologiska gåtan hör att hans hämnd är så lättgenomskådad.” Varför läste han inte sina egna ord? Det hjälper inte att kalla mobbarna för tjock och ful heller.

Hade jag inte läst Cronemans text idag hade jag inte ens hört talas om Resumés text. Bara det är väl en anledning att låta bli. Det blir som i boken ovan om Franz Kafkas liv där han fortsätter upprepa sin fars plågor mot honom så till den grad att han kastar sig i ån.