Jag har någon sorts OCD när det kommer till läsning. Går jag och handlar och det står en reaback på ICA med några slitna leftovers från bokrean ett halvår tillbaka så är jag där. Jag är väldigt lättköpt. Tilltalades inte alls av omslaget som utstrålade “Sommar i P1-pressbild”. Hon hoppar sitt berömda hopp i en av bilderna, ständigt leende i även de övriga. Omslaget utstrålar tillrättalagdhet om det skulle finnas ett sånt ord. Så har jag aldrig upplevt Stina Lundberg Dabrowski. Så är inte heller bokens text. Nu har jag läst den två gånger. Den är väldigt uppriktig och enkelt skriven i ordets rätta bemärkelse. Jag blir väldigt lycklig över denna läsupplevelse och säger åt alla jag känner att läsa den.

5 år efter Stinas Möten kommer Stina om Stina. En bok med ett helt annat anslag. Den har en klassiskt finkulturig titel som grävs fram när giganters intervjuböcker ska ges ut. Stramt typsnitt. Avskalat. Kommer ut på intellektuella Atlas Förlag istället för på Pirat. Porträttbilden är fantastiskt bra och författaren ser ut att både le samtidigt som hon är lite sorgsen.

Och precis så är boken. Stinas Möten omnämner hon snabbt i förordet som en bok där urvalet av intervjuanekdoter gjordes efter premissen att huvudpersonen skulle vara så känd och populär som möjligt. Nu är det ett personligt urval. Hon skriver om intervjun som en form av självbiografiskt berättande och lyckas att i mycket korta och effektivt enkla kapitel beskriva både sin egen bakgrund, varför hon vill ha svar på vissa frågor, vilka misstag hon gör i livet och vilka hon gör i intervjusitutationer, och framför allt varför hon gjort dem.

Jag kommer ihåg en intervju jag läste med fotografen JH Engström där han inte ville avslöja hur han framkallade sina bilder för han ville behålla magin och känslan i bildern. Lundberg Dabrowski gör tvärt om, hon berättar till synes allt. Men hon skriver en aldrig på näsan, förklarar inte hur vi ska lägga ihop den information vi får. Det finns ingenting hurtigt och ingen påtvingad livsvisdom. Bara ett exakt redovisande. Kapitlen om hennes uppväxt  är väldigt starka och kommenteras inte mer än att de är utvalda för att korrelera med efterföljande kapitel om det utvalda “intervjuoffret”. Detta är den enda gången man stannar till i boken, för att fundera på varför hon berättade just detta inför just denna intervju.

I övrigt läser man på. Jag läste boken oerhört snabbt eftersom den var så jävla spännande och oändligt välskriven. Intressant nog är det inte de fantastiska berättelserna om Deneuves, Bergmans eller Marcos som är intressantast. Intressantast är sveriges bästa intervjuare Stina Lundberg Dabrowskis egen intervju med sig själv.

Det enda obegripliga är varför det inte finns en fullmatad Stina-box med DVD:er att beställa i detta nu.