“Det är inte litteratur, inte någon verklig bekännelse, det är någon som skriver maskin därför att hon är rädd för sig själv och för skrivmaskinen och för mornarna och kvällarna o.s.v. Och för andra människor. Det är allt.”
Det är med viss tvekan jag placerar den här boken i genren “böcker om böcker”. Själens blåmärken handlar om ett svenskt syskonpar som lever ett kringflackande liv i Paris samhälle. Tänk tidiga Per Hagman-romaner, typ Pool. De har blåmärkta själar men de gör allt för att leva sorglösa ytliga liv på nattklubbar, caféer, i lägenheter som andra bekostar åt dem och så vidare.
Det är klassiskt Sagan, det säger hon till och med själv i de självbiografiska delar som avlöser romanens kapitel då och då. Där pratar hon om sitt liv, om debutromanen (som hon kallar uppsats) och om livet som författare, om skrivande, om sina litterära idoler (spoiler alert: Proust), om sin ångest, om sitt drickande, om politiska övertygelser. Hela tiden med en lättsam ton innan hon återvänder för att “umgås” med sina karaktärer, som hon också diskuterar i de självbiografiska delarna.
Det här är verkligen inte en bok för den som inte redan gillar Sagan. Men gillar man henne tycker jag att man ska läsa den. Inte så mycket för romanen i boken utan för den karaktär hon gör sig själv till i de övriga kapitlen.
På samma sätt hon själv beskriver att hon umgås med sina romankaraktärer känns det som “karaktären” Sagan är nödvändig för att man ska uppskatta den här boken. Hon var tidig med att vara personlig, privat, politisk och om att prata om ämnen som ingen, framför allt inte en ung kvinna, skulle prata om; sex, sexuell läggning, pengar, bortslösandet av pengar, sprit och självmord. Att hon kan prata om allt detta på ett väldigt öppet och fördomsfritt sätt och sedan kvickt byta spår till att skriva uppskattande om borgerliga traditioner och lyx och flärd och sportbilar, tror jag gjort att hon glömts bort lite som den politiska författare hon var genom hela sin karriär.
Albert Bonniers förlag 1973
ISBN: 9100382663 Sidor: 166
Översättare: Britt Arenander
Omslag: Bo Bergling
Finns ej som ny i svenska nätbutiker.
Begagnad på Bokbörsen
Finns den inne på biblioteket?
9 Kommentarer
Vilket ursnyggt omslag!
Har ännu inte sett Sagan-filmen (kanske i nyårshelgen) så jag undrar ifall du vet varför hon valde skriva om svenskar?
Ja det är det faktiskt! På något sätt lite James Bondigt. Det fanns inte att hitta på internets någonstans så jag fick skanna in det själv, därför det är lite nött och konstigt beskuret på vänster sida (jag har ett gammalt utgallrat biblioteksexemplar).
Det är superintressant att du undrar om svenskarna. Jag har faktiskt inte tänkt på varför hon valde just svenskar. Men nu blir jag besatt på tanken att få veta!! Det förekommer ingen motivering och knappt några meningar om Sverige (ett telefonsamtal från Stockholm bl.a.)
Jag tror dock att dessa karaktärer är samma syskonpar som förekommer i pjäsen “Slott i Sverige” från 1960 som också spelades på Dramaten för två år sen http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=3411678
Kanske finns det fler ledtrådar där? Men den finns inte utgiven på svenska vad jag vet :( :( :(
Vad kul att du skriver om Sagan, jag har faktiskt denna bok (i samma upplaga) oläst hemma. Fick för mig att jag hade läst den när jag såg detta men det var ju “Den obäddade sängen”. Hon är en väldigt intressant författare hursomhelst. Har du sett filmen Bonjour Sagan?
Kul att du kommenterade på just Sagan-recensionen, hon ligger mig lite extra nära hjärtat :)
Jag samlar på Francoise Sagan-böcker enligt följande regelverk: jag får bara köpa dem på fysiska antikvariat. Jag tror Sagan gillat det lite. Då har jag liksom ständigt hennes böcker i bakhuvudet när jag är i en ny stad.
Jag har inte läst “Den obäddade sängen” ännu och den har jag faktiskt inte heller. Är den någon du tycker jag bör läsa snart? Jag HAR däremot sett “Bonjour Sagan” och tyckte den var underbar. Jag tycker att man bör börja med den filmen om man aldrig tagit del av Sagan-världen. Sen “Bonjour Tristesse” och sen “Själens blåmärken” faktiskt, eller kanske hellre den självbiografiska “I kärt minne” som andrabok nu när jag tänker på det. Den är lyxig läsning trots det ohyggliga omslaget.
Gillade du filmen? Jag tycker att hon som spelar Sagan verkligen ÄR Sagan. Finns ju en ganska ny biografi faktiskt som inte är utgiven på svenska men som ska vara ganska bra från vad jag läst om den.
Vad fint att du bara köper i fysiska antikvariat, jag har köpt de flesta så också men även några på bokbörsen, till exempel min galet snygga utgåva av toxique, på engelska. Jag tycker absolut du ska läsa Den obäddade sängen och I kärt minne har jag inte läst så det tipset tackar jag varmt för! Håller med om att hon i filmen liksom ÄR Sagan, jag har sett den många gånger. Och vad fint med biografi, den hade jag inte hört talas om. Hoppas att den översätts till svenska. Jag inspirerades av ditt inlägg och skrev nu på morgonen ett eget om Sagan och Marguerite Duras, har du läst henne?
bu, tyvärr verkar inte Ett kärt minne gå att få tag i ens på bokbörsen, men jag skriver upp den på min önskelista och håller koll där med jämna mellanrum!
Jag vill verkligen ÄGA alla Saganböcker men kan du tänka dig att bara läsa den så finns på dessa bibliotek: http://libris.kb.se/bib/7591558#more_info
Den är egentligen som korta krönikor/anekdoter om olika människor (kända) som hon träffat. Jag känner alltid att jag måste lägga in reservationer när jag tipsar om Sagan. Bonjour Tristesse kan man ju liksom rekommendera till varenda läsande människa men de övriga törs jag aldrig rekommendera för jag tänker att folk inte uppskattar henne. Skönt att ha stött på en Sagananhängare därför!
Jag har faktiskt inte ens sett Toxique i den utgåvan. Höll på att dö när jag såg, så fint!! Ofta åldras illustrationer på ett mycket illa sätt men dessa verkade vara något extra.
Duras har jag alltid varit lite rädd för, trott att hon är för svår för mig. Men jag ska ta tag i det nu känner jag. Sätta upp på listan åtminstone. Jag blev sugen på att läsa henne i höstas faktiskt när jag läste om ett dataspel där utvecklarna sa sig vara mer inspirerade av Duras än av andra dataspel. http://vimeo.com/54039868
Förresten det där med magiska fingrar på skrivmaskinen, jag förstår att du skrev så och tycker det är snyggt som tusan. Man blir ju sån när man läst henne. Man vill liksom sitta i ett rum med kristallkronor och snygg drink i handen och säga såna saker. Man märker fortfarande av i Per Hagmans böcker hur han hjärntvättats av sin Sagan-överdos som ung :)
Ja, jag kanske lånar den på bibblan (mindre troligt, om jag känner mig själv rätt, är dock att jag väntar tills den kommer på bokbörsen, köper den och har den stående i något år minst…). Fast jag vet inte om jag håller med dig om det där, för jag uppfattar Bonjour tristesse som ganska svag jämfört ed de andra sagan-böckerna jag läst. Kanske för att det var längst sen jag läste den, vet inte riktigt. Ja, det är kul när man hittar en Sagananhängare faktiskt! Och JA, visst är toxique-boken fin? Jag tycker du ska börja läsa antingen Älskaren eller Fördämning mot Stilla havet av Duras, de är båda en bra väg in i författarskapet, sen kan du ge dig på de lite smalare böckerna. Haha, jag har så svårt för Per Hagman numera, hans person har liksom ställt sig i vägen för författarskapet så jag läser inte honom längre. Men jag älskade honom som tonåring, kanske var det därför jag omedelbart blev så förtjust i både Duras och Sagan!
Jo jag hör ofta detta om Per Hagman men i senaste boken har han verkligen blivit en “mognare” berättare i någon mening även om jag hatar det ordet.
Jag menar att Bonjour Tristesse (eller “Ett moln på min himmel” som Hagman säger) är en bra introbok eftersom den är Sagan “light”, inte för att den är bäst. Ser man ingen som helst poäng med den skulle i alla fall jag inte våga tipsa om någon annan.
Jag ska ge Duras en chans nu. Om jag hinner, redan i Januari. I will keep you posted!
Ps. Visst borde det ges ut en Sagan-box full av nyutgåvor!! (och den där översatta biografin) Bonniers – FIXA!!!