232.78 grader celsius. Ja i boken av Ray Bradbury så är det vid den temperaturen som papper antänder. Det är självklart inte så exakt, det beror ju på vilken typ av papper det är och under vilka förhållanden det tänds. Men det ligger någonstans mellan 218 och 246 grader celsius enligt wikipedia.

Det är också vad de flesta omslagdesigners har fokuserat på genom åren sen den gavs ut 1953. Det är mer eller mindre tidstypiska typsnitt, fokus på siffrorna och så många flammor, rökpelare och brinnande papper som det bara går att få in. Jag tycker att det är intressant att alla omslag fokuserar så hårt på att se hotfulla ut när det är sen gammalt att det är bättre att inte “visa monstret”.

Därför tycker jag att det är mycket mer intressant med Elizabeth Perez redesign ovan som visserligen håller sig kvar vid eldtemat, men gör läsaren till en potentiell brandman själv. Den närmast institutionella typograferingen och enkelheten i en bok utan skyddsomslag som samtidigt direkt sticker ut med hjälp av tändstickan och tändplånet tycker jag är väldigt effektiv. Att det är ett omslag som även tilltalar det haptiska seendet (som jag skrivit lite om på Bokhora tidigare) och får en att direkt vilja plocka upp boken och känna på den och (om en aldrig hört talas om den) med största sannolikhet vilja vända på den och läsa baksidan.