Det här var en lördag i mars 2007 och feministbokhandeln vänder sig om hade fortfarande inte lagt ner. Några dagar tidigare hade jag varit där och köpt en diktsamling av Christine Falkenland på rekommendation från hen som stod bakom disken. Jag fick med en flyer som bjöd in till författarkväll med Dj:s och uppläsningar, kort sagt sånt jag aldrig vågat gå på och fortfarande inte vågar gå på. Men då hade jag kommit ungefär halvvägs i mitt biblioteksexemplar av Martina Lowdens Allt och fick hög puls. Det var inte bara en bra bok, det var en fin bok, en bok jag ville äga. Jag hade snott ett nummer av tidningen Connoisseur (som enbart skickas ut till människor med en årsinkomst över 1.2 milj) på en gård där jag och min sambo varit på turridning med islandshästar några veckor tidigare. I tidningen fanns en text om att samla böcker. Förutom en massa tjafs om läderband (som jag troget min vegetariska livshållning skumläste) nämndes förstautgåvor och dedikationer, min puls gick upp varje gång jag tänkte på detta med en samling förstautgåvor.
Allt hade belönats med debutantpriset och hypen var ett faktum. Vart jag än gick var den slut. Det var för kort om tid för att hinna få den från en internetboklåda. Till sist hittade jag den på det som då hette Wettergrens. Den var dyr och jag (över)levde på alfakassa. Jag gömde det sista exemplaret bakom några inbunda tegelstenstjocka livsverk i lyrikhyllan och fortsatte leta efter en billigare. Mot eftermiddagen hade jag plöjt igenom alla boklådor jag visste om. Jag återvände till den orörda lyrikhyllan och kom fram till att gröt utan sylt och mjölk nog ändå innehåller nog med näring.
På lördagen var jag i alldeles för god tid på Kafé Publik. Jag var där ungefär en timme innan utsatt tid. Jag köpte en chokladboll och en coca cola för alfakassepengar som vid det laget dykt upp. Jag svepte coca colan av nervositet, jag satt vid ett bardiskliknande bord som vätte ut mot gatan. Det började droppa in människor med kulturella glasögonbågar och hemsnickrade frisyrer, de beställde te. Min imperialistiska kolsyrade dryck kändes som om dess hemliga ingrediens enbart bestått av vätskedrivande kemikalier. Jag vågade inte fråga vart toaletten fanns. Jag satt kvar, plågade mig en stund till, tänkte att det nog snart skulle börja och att den kissnödiga känslan skulle sjunka tillbaka. Det hade gått sju minuter.
Martina Lowden dyker upp, hon har ett helt följe med sig. Ett entourage av kvinnor. Närmare hip hop-glamour har jag aldrig befunnit mig varken förr eller senare. De satte sig i en av sofforna längs väggen. Lowden satt i mitten, alla svärmade runt henne. Jag skulle omöjligt våga gå fram och be om en autograf. Jag hade ingen smartphone att blippa med. Jag hade enbart med mig hennes bok. Skulle hon bli smickrad om hon såg att jag satt och läste den eller skulle det bara vara sjukt? Jag stirrade ut på andra långgatan som var helt öde. Johannes Anyuru kommer gående, han röker en cigarett. Jag känner igen honom eftersom han några år tidigare uppträtt på Pite dansar och ler under en riksteaterturné. Pite dansar och ler är en stadsfestival med öltält och souvas och ungefär 33% av allt som händer där skulle kunna bli en jätterolig sketch om humorgruppen Klungan spelade upp det i oförvanskat skick. Ingen hade kommit till Anyurus uppträdande då. Bara jag. Det kändes oerhört jobbigt att vara där, som att jag som enda person bara gjorde fiaskot värre. Det skulle för alltid finnas ett vittne liksom. Några minuter innan han gick upp på scenen så satte sig ett gäng på 3-4 personer ner på gräset framför scenen. Jag pustade ut lite. Anyuru gick upp, tilltalade gruppen direkt. Frågade om han skulle köra ändå. De ropade ja. Han tittade på mig och frågade i mikrofonen om jag ville att han skulle köra fastän det bara var jag, ljudteknikern och hans turnéledare där. Jag sa givetvis ja. Han verkade glad, läste som om han gjort uppläsningar hela livet och som om vi som satt där var några hundra.
Och nu står han alltså framför mig med enbart en glasruta framför. Ska jag gå ut? Tacka för att han var så bra en gången? Be om ursäkt å norrbottens vägnar? Låtsas som att det aldrig hänt? Han dricker snabbt upp “en lunga rök”, fimpar och kommer in. Vinkar åt Lowden. Jag tycker det är märkligt att de känner varandra men när jag hör fragment från deras konversation förstår jag att de nog aldrig träffats innan. Jag känner mig cool, en av de som varit på plats när litteraturens avantgarde möts. Det känns historiskt. Någon dag kommer dessa människor sitta i akademier, leda samhällsdebatten, bryta gränser, vara mytomspunna. Och jag har varit där och sett vilket te de beställt.
Min kissnödighet trumfas enbart av min rädsla för att Anyurus samtal med Lowden bara gör min autografförfrågan mer och mer omöjlig för varje minut. De sitter och pratar en lång stund vid ett bord. Jag reser mig snabbt upp och går fram, saxar in benen mellan folks tygpåsar som hänger på stolsryggarna. Håller fram boken innan jag säger något för att slippa harkla ur mig ett ursäkta.
Lowden tittar på mig, Anyuru tittar på mig. Jag säger att jag skulle tycka det var jättekul att få boken signerad, att jag gillar den väldigt mycket. Jag tänker att Anyuru ska säga något ironiskt eller lite skämtsamt pikande, så som jag märkt att folk kan bli vid signeringsbord konstigt nog. Jag tänker att Lowden crew ska tycka att jag är fånig. Jag tänker att Lowden ska säga att sånt där får vi ta sen, efter uppläsningen. Men allt går bra. Hon verkar genuint glad och frågar om det är ok om hon skriver redan på försättsbladet. Hon frågar hur jag stavar mitt namn. Lowden crew fortsätter prata om sitt. Anyuru tittar på henne och pausar samtalet de nyss befunnit sig i, vänder sig mot mig:
– Ja visst är den otroligt bra!
8 Kommentarer
Vad fint skrivet – har du pingat Lowden på inlägget? Gör det!
Och självironiskt, superkul :)
Vad trist att det var så dålig uppslutning på eventet, blev det bättre längre fram när de “kända” författarna skulle uppträda?
Tack Emeli!! Jag tänker att ingen orkar läsa så långa självupptagna inlägg, skönt att få en kommentar just därför.
Menar du uppläsningen med Anyuru i Piteå? Det hette Jam-nånting och var ganska förbisett. Marcus Birro drog en del men just då soundcheckade något hårdrocksband på scenen bredvid så poesin fick lida även då :( Annars var det inga kända namn. Anyuru var ju inte så stor då som han var nu heller även om det skrivits en del om hans debut.
Lowden-uppläsningen var det fullt på när det kom igång! Hon är väldigt rolig när hon läser. Har du sett henne?
PS. jag tror inte hon finns på twitter eller nåt sånt och jag skulle ändå inte vågat pinga :)
Du har nog rätt, twitter känns inte som Lowdens grej. Har inte hört henne. Än, hoppas jag kunna säga.
Du skriver roligt och fint. Jag kommer ihåg ditt inlägg om när du och blivande sambo lyssnade på Bob Hansson. Jättefin kärleksförklaring.
Det finns ett låst konto i hennes namn men inga tweets där. Hade varit kul att följa henne. Hon hade väl en nättidskrift tror jag så helt omöjligt hade det inte varit…
Gud vilket fint beröm jag får av dig, tack!!
Haha, det finns material till flera år av Klungansketcher på varje PDOL. Sjukt bra definition, en gatufestival med öltält och souvas. Och mat-test i Pitetidningen. Inte att förglömma.
:D Ja eller hur!! PDOL är väl lite mindre nu än back in the day dock? Lite trist. Vilket är ditt bästa PDOL-minne?
[…] Martina Lowdens Allt. Signerad till och med! Snälla Lowden skriv en till, du är en av få författare vars bok jag skulle läsa […]