Jag har aldrig läst Donna Tartt.
Om du läst såhär långt i det här blogginlägget trots den första meningen vill jag tacka dig. Det är nämligen inte bara mitt fel.
Så här är det: jag har underskattat Donna Tartts böckers omslag. Jag har till och med tyckt de varit riktigt dåliga. Men efter att ha stört mig så mycket på att en så bra författare (alla boktipsare jag litar på säger ju att Tartt är världsbäst i universum, och efter att The goldfinch gavs ut med ett omslag jag faktiskt gillade, har jag blivit nyfiken på exakt VAD det är jag inte gillat med de gamla omslagen.
När jag började forska lite mer i hur de är gjorda började jag långsamt uppskatta dem. Omslagen, och i förlängningen även jag, visade det sig, har blivit utsatta för det kränkande brottet omslagsöversättning.
Omslagsöversättning kan innebära att den inbundna boken får ett förenklat eller totalt omgjort omslag när den senare kommer i TPB (trade paperback) eller pocket. Det kan också innebära att en bok får ett annat omslag när den kommer på svenska.
Tartts två första böcker har råkat ut för både och men framför allt är det översättningen till billigare format än den inbundna som jag fallit offer för. Hur kunde jag gå från formgivningskväljning till fascination på några googlingar? Ungefär såhär:
1. Den första boken; The secret history har en staty på omslaget. Jag kan ingenting om skulptural konst och har svårt att relatera till den. Jag började försöka lista ut exakt vilken staty som pryder omslaget genom timmar av bildgooglande men det är, tro mig, konstigt nog så att det går att se sig mätt på manliga kön i marmor. Även om jag inte lyckats hitta exakt vilken specifik staty det är så är jag ganska säker på att det är Apollon* som är avporträtterad. Boken handlar om Hellenistisk fandom (väl?) och att avbilda en grekisk gud som bland annat ansvarade för ungdomen och konsten känns lämpligt.
*=Med reservation för att det eventuellt kan vara Oscar Wildes älskare tillika poeten Lord Alfred “Bosie” Douglas som avbildats i statyform, han har ju också rätt gulliga lockar.
The secret history har i originalupplagan texten på ett separat omslagspapper i transparent plast. Enligt designern Chip Kidd var tanken att göra allt för att boken skulle få en så klassisk känsla som möjligt från början. Han kanoniserade den genom att ta inspiration från antikvariatens skyddsplastomslag som de använder för att skydda rariteter. Även om det inte skedde på ett medvetet plan så skulle boken som objekt upphöjas genom detta för den som stod och höll i den i bokhandeln. Eftersom det finns en viss transparens i trycket på plasten så lyfts hela typografin tycker jag, som på TPB-utgåvan (till vänster ovan) känns trist och daterad. Det dimmiga och lite mystiska är helt borta.
2. Att jag som tonåring trodde jag hade Aspberger kan vi lämna därhän, men kanske den brasklappen är bra att slänga in innan vi går vidare till denna punkt som handlar om de gemensamma dragen mellan samtliga Tartt-omslag. Även hennes andra bok är gjord av Chip Kidd och:
- innehåller fokus på ett ansikte där enbart ena ögat syns
- är uppbyggt med hjälp av fysiska lager – det finns ett hål i ögat som syns framför allt på den mittersta bilden
- även denna gång är det en tredimensionell avbild av en människa som fotograferats.
Jag upptäckte också vilka makalöst snygga bokryggar Kidd formger. Och smart nog med stående text, varför ha liggande bokryggstitlar över huvud taget!?
3. The goldfinch är inte formgiven av Chip Kidd men har ändå en del gemensamt
- den använder sig av ett befintligt konstverk som bok 1
- den är uppbyggd i lager, om än inte tredimensionellt
- vi ser enbart omslagsfågelns ena öga
Kanske är hela det här inlägget rappakalja, förmodligen. Men det är min resa. Efter att ha försökt sätta in mig i omslagen och under processen tvärvänt kommer jag nu äntligen att kunna möta Donna Tartt. Bokomslagets kraft har ännu en gång segrat. Bokomslagen kan lära oss att bara vi försöker förstå dem, och inte bara titta på ytan, så kan vi lära känna dem, uppskatta dem för vad de egentligen är.
Visst är det fint? Inte ett öga Tartt va?
5 Kommentarer
Underbar analys, läs nu Tarrt och börja i rätt ordning!
Tack! :) Jag lovar! Har du läst alla?
Ja Marcus, och alla är otroligt bra i min smak. Fast favoriterna är Den hemliga historien och Steglitsan. Tror det jag gillar så mycket med hennes romaner är att samtidigt som man glider in i nästan en overklig sagovärld, är hon så uppdaterad på aktuella samhällsfrågor, och speciellt vad unga gör och tycker om just i den tiden hon skriver. Hon är ju inte ungdom själva. Trevlig helg!
[…] har tidigare skrivit om hur just Chip Kidd arbetade med referenser till antikvariat när han formgav omslaget till The […]
[…] har tidigare skrivit om hur just Chip Kidd arbetade med referenser till antikvariat när han formgav omslaget till The […]