När det gäller “forskningsrapporter” och “vetenskapliga studier” har massmedia generellt sett ett stort ansvar att vara tydliga och kritiska eftersom studier ofta är ganska svåra att ta till sig, även för oss som studerat många år på högskola. Nästa level på svårighetsskalan är rapporter och studier som utgår ifrån statistik. De behöver en extra kritisk blick av två anledningar: 1. Stämmer statistiken? 2. Stämmer slutsatserna av det statistiken visar?
När DN igår publicerade följande blir jag därför lite skeptisk:
DN-texten och studien har en hel del problem:
DN påstår att studien utgjordes av intervjuer (“Bonomi och fem kolleger intervjuade 655 kvinnor varav 219 hade läst åtminstone den första boken”).
När jag läser studien är det uppenbart att studien genomförts med hjälp av enkäter via internet och INTE med hjälp av intervjuer. Författarna av studien nämner specifikt vid två tillfällen (s.5 och s.7) att studien behöver kompletteras med just intervjuer om en vill kunna dra slutsatser om böckernas påverkan och roll. DN har alltså inte förstått metodiken bakom studien och att enkäter och intervjuer kan ge olika resultat. Ändå väljer de ut delar ur studien som de tycker har ett värde.
DN förklarar i ingressen att “Unga kvinnor som läst ‘Fifty Shades of Grey’ är överrepresenterade bland personer med ätstörningar.”Ett problem med formuleringen är att den ger sken av att studien har undersökt kvinnor från alla möjliga åldrar och sen kunnat se att det är just kombinationen ung+Fifty shades som är den mest skadliga kombinationen. I själva verket har enbart unga kvinnor, studenter vid Ohio state university i åldern 18-24, blivit tillfrågade om att delta i enkäten.
Studien utgår ifrån att definitionen av ätstörning är att personen någon gång ska ha fastat i 24 timmar, eller mer, för att ha tappa vikt eller att personen någon gång ätit ett bantningshjälpmedel (diet aids). Studien visar utifrån detta att av de som aldrig läst Fifty shades har 12% respektive 14,6% haft en ätstörning, av de som bara läst bok 1 har 22,7% respektive 28,1% haft en ätstörning, och när det gäller de som läst hela trilogin har 20,5% respektive 26,2% haft en ätstörning.
Vad “diet aids” är framgångar inte av studien. Är t.ex. Coca Cola Light (Diet Coke) att betrakta som “diet aids”? Det vet vi inte och inte heller kvinnorna i studien vet vad som åsyftas.
Amerikanska National Association of Anorexia Nervosa and Associated Disorders (ANAD) skriver på sin hemsida:
“91% of women surveyed on a college campus had attempted to control their weight through dieting. 22% dieted ‘often’ or ‘always.'”
På den här punkten ligger alltså de som kallas “Nonreaders” i studien långt under den nationella studien som ANAD refererar till med sina 12% respektive 14,6%. Beroende på hur “ätstörning” betecknas kan vi alltså få olika svar. Eller så är det helt enkelt så att urvalsgruppen inte är representativ för hela landet.
Vi hittar också det något märkliga resultatet att de som läst alla tre böckerna drabbas mer sällan av ätstörningar än de som bara läser första boken. I tabellen här under har jag markerat det märkliga resultatet. Betyder det nödvändigtvis att du kan få ätstörningar av den första boken och “bota” ätstörningarna med de två andra? Detta nämner varken DN eller studien något om trots att det måste ses som väldigt inkonsekvent om en försöker koppla läsandet till olika delar i dessa kvinnors liv.
Här börjar vi komma in på kausalitet som kan sammanfattas med orden orsak och verkan. Är det boken som är den avgörande orsaken i denna undersökning eller finns det andra saker som spelar in?
Enkäten skickades ut till 1950 stycken kvinnor på ett och samma universitet under maj och sommaren 2013. Av dessa svarade 715 st, dvs. ca. 33,5%. Värt att nämna är att populationen – det vill säga det totala antal amerikaner som ingår i den grupp som undersökts – är så många som ca. 11 miljoner. 655 personer på ett specifikt lärosäte anses alltså vara ett nog stort urval för att säga något om dessa ca. 11 miljoner kvinnor. Hur många kvinnor som på ett nationellt plan läst boken ur denna grupp vet vi inte och kan därför inte jämföra om det helt enkelt är så att unga kvinnor på universitet är mer benägna att t.ex. läsa populär litteratur än andra grupper eller t.ex. att få riktad reklam om olika dieter. Inga alternativa förklaringar får något som helst utrymme i DN, och i studien får de väldigt litet utrymme.
När vi tittar på vilka årskurser som svarat på enkäten ser vi två saker: ju högre årskurs desto mer benägen att svara på enkäten. Det är en ganska kraftig skillnad dessutom. Av förstaårsstudenterna är det enbart 2 som läst boken som svarat och 10 som inte läst den som svarat. När det gäller sistaårsstudenter är det 145 respektive 98 som svarat. Eftersom frågan om ätstörning ställts utifrån om kvinnan någonsin (ever) har haft ett visst beteende så borde en högre ålder också öka sannolikheten för att något någonsin har hänt, oavsett vad det är. Det skulle också kunna tänkas att boken är mer populär inom en viss åldersgrupp, social klass osv. Inget nämns om detta.
Inom statistik finns det något som kallas “Ja-sägar-urval” vilket kan kritiseras. Att välja att presentera statistik över de som vill dela med sig av sina erfarenheter är helt enkelt inte samma sak som att säga något om den totala tillfrågade gruppen. Det skulle exempelvis kunna vara så att de som faktiskt svarat i stor utsträckning (dvs. kvinnor i de högre årskurserna) i kombination med att ha läst böckerna är mer benägna att dela med sig än de som är yngre och inte har läst böckerna. Lite som som DN:s chefredaktör Peter Wolodarski menar idag i DN under rubriken “Idag slår DN ett slag för läsandet” när han citerar Olof Lagercrantz: ”Det måste vara ett behov verkande inifrån som driver läsning”. Läsningen som igenkänning. Läsningen som tröst.
Ett annat problem med DN:s text är att den enbart lyfter fram ätstörningar och “supande” (vad fan DN, kunde ni inte hitta ett lite mindre moraliserande/skuldbeläggande ord?!). Och apropå moraliserande och skuldbeläggande: det som ges mycket större plats i studien är faktiskt inte ätstörningar och alkohol utan andra så kallade “health risks”. Förutom att dricka mycket alkohol på kort tid så utgår studien även från att följande är så kallat riskbeteende (risky sexual practices):
- Att ha haft sex med fem eller fler partners.
- Analsex.
Därefter görs den oerhört kvinnofientliga och skambeläggande kopplingen att dessa riskbeteende ökar sannolikheten för att ha blivit utsatt för fysisk och psykisk misshandel på flera olika sätt samt sexuellt våld. Varför rapporterar inte DN om att det finns en koppling mellan att läsa Fifty shades, att ha många sexpartners och risken för att bli våldtagen? Helt enkelt eftersom det är oerhört kränkande att skuldbelägga brottsoffer på det sättet och jag tror de vet att det inte varit lika lätt att “komma undan” med som det faktiskt är att klanka ner på en bok som de tycker är dåligt skriven. Inte nog med att domstolar fortfarande frågar våldtäktsoffer om deras sexuella historia, klädsel, alkoholintag osv. är det nu också så att kvinnor inte går säkra om de läst en viss bok? (Värt att notera i tabellen ovan är att det dock minskar risken att bli förolämpad om du läst alla tre böckerna samt att sexuella hot minskar om du läst bok nummer ett men inte de övriga två)
I studien är de samtidigt väldigt tydliga med att de bara “ställer frågor” kring kopplingen (mina fetningar):
“So what, one might argue further: Isn’t Fifty Shades fictional? What harm can be done to women by consuming fiction? Are women prone to behaviors that cause harm in their lives more likely to consume fiction depicting problematic messages in fiction like Fifty Shades? Despite the lack of empirical studies on this topic, scholars suggest that individuals regularly alter their real-world be- liefs and attitudes in response to fictional communication”
“Despite our inability to specify causality, our study is nevertheless among the first to assess associations between engagement in popular fiction and a range of potentially harmful health indicators. Further, our analysis raises questions about consuming media that reinforces violence against women—especially for those women who may have already experienced abuse in intimate relationships or who are engaging in risky behaviors, such as binge drinking, known to be associated with violence exposure”
Det finns alltså i deras egna ord inget som bevisar sambandet mellan orsak och verkan. Inte heller något empiri kring att det skulle vara farligt att läsa skönlitteratur för kvinnor. Det skulle kunna vara så att de som blivit utsatta för våld i relationer slutar läsa boken (en grupp på 60 kvinnor som plockats bort ur studien) eftersom de blir för påminda/illa berörda av det. Det kan också vara så att bokens innehåll är så känt att de som blivit utsatta för övergrepp kan undvika att läsa boken.
“Our study is cross-sectional, including the administration of a one-time-only online survey and lack of time-specific data about when Fifty Shades’ readership occurred relative to the health risks we measured. We are therefore unable to report causality in the relationship between Fifty Shades’ readership and the health behaviors examined in the study (violence victimization, binge drinking, sexual practices, and disordered eating). Namely, we cannot state whether reading Fifty Shades caused women to experience some of the health indicators we assessed (e.g., disordered eating), or whether women predisposed to these health indicators were more drawn t oread Fifty Shades than other women”.
Det vill säga: studien visar inget samband, inget annat än vad en väldigt snävt utvald grupp svarat på extremt generellt ställda frågor vid ett enda tillfälle. Studien visar inte heller om dessa “riskbeteenden” skett efter läsning eller före läsning vilket helt raserar att den påverkat något över huvud taget.
Vad förövarna läst eller inte läst får vi inte veta i klassisk patriarkal tradition. Vad förövare tänker om kvinnor som läser skönlitteratur får vi inte veta. Det är värt att diskutera vad vi ska ha såna här ensidiga studier till tycker jag, oavsett om datan är tillförlitlig eller ej. Studien nämner kort att det kan vara bra med program som “Coaching boys into men” som fokuserar på att problemet ligger hos förövaren. Att kritisera romanerna av EL James tycker jag är jättebra i en litterär och feministisk kontext men att publicera statistiska studier som utan empiri antyder att vissa typer av beteende är riskbeteende för att bli drabbad av kriminalitet tycker jag är förskräckligt. Speciellt studier där forskarna själva menar att deras resultat inte är vetenskapligt utan enbart en sorts början vidare forskning.
Huvudförfattarens uppmaning till kvinnor att “be aware” om deras riskfyllda beteende skulle jag snarare vilja rikta till de som återberättar den här studien i media. Om vi fortsätter att prata om riskbeteenden bland offer för olika former av våld så är det nog mer sannolikt att det kommer leva kvar en uppfattning om att vissa kvinnor helt enkelt får skylla sig själva. Det går t.ex. att läsa att såna tankar finns hos våldtäktsmän. Jag kan rekommendera Katarina Wennstams “En riktig våldtäktsman” som faktiskt är en bok som med hjälp av intervjuer undersöker vad våldtäktsmän har för syn på sina offer.
PS. Studien hävdar dessutom att böckerna inte klarar Bechdeltestet, detta stämmer inte, vilket bara är ännu ett tecken på att studiens författare möjligtvis kan ha en förutfattad mening om böckerna, sånt spelar också in i enkätbaserade studier men det känns som att det finns en gräns för hur mycket tid jag ska spendera på den här studien som bara gör mig mer och mer deprimerad för varje minut.
5 Kommentarer
Så briljant analys!!
Åh tack Fia!! Blir jätteglad över att du läste och gillade. Jag blir helt vansinnig av sånt här och skönt att jag inte är ensam.
Herregud. Detta fick mig att tänka på kurslitteraturen till min senaste kurs i bokhistoria, som bland annat berättade om tiden när det ansågs farligt för kvinnor att läsa skönlitteratur. För cirka 150 år sedan. Är vi fortfarande där, kan en ju undra? Vilket katastrofalt exempel på feltolkning av studie! Får mig också att tänka på studien om våld i hemmet som gjordes för ett tag sedan (minns ej vad den hette) där diverse artiklar basunerade ut att män blev mer slagna än kvinnor i förhållanden – när studien egentligen pekade på motsatsen. Vad alla artiklar missade var att kvinnors våld i relationer i stort sett alltid var självförsvar medans männen var oprovocerat. Varför är det så ofta studier om kvinnor som feltolkas…?
Mycket bra analys, läsvärt som vanligt!
Tack för kommentaren. Vad intressant! Ja jag tänkte också på “giftskåpen” när jag läste detta, och på Kerstin Thorvall och på hur tiden verkar stå stilla på vissa områden. Reglerna i ishockey verkar ändras oftare än majoritetens syn på kvinnors litteraturkonsumtion och -produktion.
Och som du säger: Studien har visserligen en märklig utgångspunkt men det betyder ju bara att tidningar borde vara ännu mer noggranna om de nu ska skriva om det. Jag tycker det är så otroligt märkligt i så många led det här och blir glad över att det inte bara är jag som överreagerade.
Jag tycker Fredrik Strages bok “Fans” är väldigt bra i det att den visar upp unga tjejers kultur från en lite ny punkt. T.ex. hur nedvärderande media är mot skrikande flickidol-kultur, där visar Strage väldigt tydligt hur gråtandet och skrikandet är en mycket medveten del av exempelvis pojkbandskulturen, t.ex. hos Hamster Girls. Kanske på det sättet som den traditionellt varit i manlig idrottskultur. De starka känslorna har ritualer och förberedelser och planeras in. Ändå pekas Beliebers ut som hysterikor om och om igen. Det är så otroligt tröttsamt att det är så här samtidigt som vi tittar på klipp från videovåldsdebatten och skrattar gott.
Vad var det förresten för författare som var farliga för kvinnor i din kurs?
Egentligen alla författare. Det var 1700- och 1800- talen det handlade om, och egentligen var det väl både en fråga om att läsningen ansågs farlig för “idéerna” (Emma Bovary, typ) och att den föraktades. Läsningen tog tid från hushållsarbetet, för unga flickor tog den tid för utbildningen till husmödrar. Men kvinnliga författare sågs väl generellt som mer farliga än manliga – de hörde ju inte hemma där…