Jag hade nog väntat mig att Frieda Hughes skulle vara lite hårdare mot sin pappa i förordet till den här boken. Inte främst av biografiska anledningar som att hennes pappa, Ted Hughes, var otrogen mot hennes mamma, Sylvia Plath, men för att han redigerade hennes efterlämnade dikter lite som han själv tyckte att det passade honom.

Under förevändningen att han ville göra diktsamlingen så bra som möjligt lyfte han ut vissa dikter som enligt honom var för privata eller nämnde andra människor i deras omgivning som kunde ta illa upp.

2004, året efter att filmen Sylvia haft premiär, ger dottern Frieda Hughes ut diktsamlingen så som den efterlämnats av Plath. Den inskannade originaltexten, skriven på maskin och redigerad för hand på vissa ställen, utgör andra hälften av boken.

Frieda Hughes nämner inte filmen men skriver kort om att inga skådespelare i världen kan göra något annat än en parodi av hennes mammas dikter och hon uttrycker även en stor ilska övar alla “biografiska” och fiktiva böcker om hennes mamma. I intervjuer och i hennes fantastiska dikt My mother (Läs den!!!) förklarar hon varför hon som copyrightinnehavare vägrar låta filmen använda sig av hennes mammas dikter. Filmen är en parodi. Det vet hon trots att hon aldrig kommer att se den.

Samtidigt ger hon ingen förklaring till varför hon explicit nämner att paret som Plath inspirerats av till dikten Lesbos (som var en av de ursprungligt bortredigerade dikterna) bodde i Cornwall. Ted Hughes försökte “skydda” sin omgivning och sig själv genom att redigera bort dikter. Något som Frieda Hughes önskar att någon skulle gjort med alla verk om hennes mamma som “parodierar” och “dissekerar”. Hade varit intressant att höra henne problematisera Plaths egen relation till fiktion och omgivning. The bell jar (Glaskupan) gavs ut under pseudonym eftersom hon ville skydda de personer hon gjort fiktion av (kanske främst hennes mamma som tillsammans med Ted Hughes försökte förhala nyutgåvor av boken under hennes riktiga namn).

Så varför “får” Sylvia Plath och Frieda Hughes publicera texter om andras liv? För att de är så mycket bättre på det?

Har Frieda Hughes frågat “Uncle Walter” (som är en annan av de som Ted Hughes velat skydda) och Cornwallparets anhöriga om lov till den här boken? Ska anhörigas åsikter och känslor alltid beaktas när man gestaltar biografiska detaljer ur deras liv? Gör inte Frieda Hughes samma sak när hon skriver om sin mammas liv? Det finns uppenbarligen människor som känt Sylvia Plath bättre än dottern med tanke på att hon dog när Frieda Hughes bara var två år. Vem har tolkningsföreträde?

Frieda Hughes är så fantastiskt självsäker och arg i sin text att jag är glad att hon inte ens försöker besvara dessa frågor. Det blir inget å ena sidan, å andra sidan.

Sylvia Plaths böcker har förmodligen försörjt henne ett helt liv, hon har miljontals bokfans på sin sida. Ändå får man intrycket i förordet att alla är emot henne när hon ger exempel på de som vill “hylla” hennes mamma på sätt som utgår ifrån en felaktig bild av Plath (feministikonen, självmörderskan, två sidor av en person som jag skamset erkänner även fått mig att lockas till hennes författarskap).

Det är så befriande med en anhörig som visar sin ilska och samtidigt ger ut en så intressant nyutgåva. Jag sätter igång med att läsa den direkt, slår upp en sida på måfå och hamnar i den maskinskrivna dikten The other som profetiskt nog innehåller raderna:

Is my life so intriguing?
Is it for this you widen your eye-rings?