marcusbiblioteket granskar

The hills are alive…

Idag såg jag Khaled Hosseinis Och bergen svarade för första gången som storpocket och fick en chock! EN CHOCK!

Men innan vi kommer till det lite bakgrund: när boken kom som inbunden tyckte jag att det var en fin färgskala och behagligt och snyggt med fjädrarna. Men jag började fundera på om det inte är lite klyschigt att det alltid ska vara motljus/solnedgång, silhuetter och luftperspektiv så fort en bok ska vara lite internationell (läs: utspela sig utanför Västeuropa). Jag gick hem och googlade och började samla på mig liknande mustiga omslag till ett framtida inlägg. Jag la till och med in bilderna i ett utkastinlägg att jobba vidare på:

Case closed tänkte jag men hann inte skriva klart inlägget den dagen och det föll i glömska. Men så! *mullrig musik* CHOCKEN! Idag såg jag boken i storpocketformat och märkligt nog hade människorna på omslagsbilden klonats. W.T.F?!

Jag hittade ingen digitaliserad bild av det nya omslaget på nätet i bra kvalitet och fick därför fota av det undre omslaget, i verkligheten skiljer sig alltså inte färgerna åt. Detta är helt sant även om jag inser att vissa av er som läser det här kommer tro att det är något flams på gång (flamset kommer längre ner i det här inlägget). Här finns dock en pixlig version av just detta omslag på Täby biblioteks hemsida för er som är källkritiska.

Frågetecknet kring kloning av silhuetterna är inte bara obegripligt att förstå syftet med, det är också ganska taffligt gjort. I bilden nedan syns det i cirkel 1 att hårbandet är identiskt på de båda barnen som sitter på de vuxnas axlar. I cirkel nr 2 har jag lagt dem på varandra och inverterat färgerna på den ena för att se att konturerna är identiska.

Jag fortsatte göra såna här inzoomningar på byxbenen som föll på exakt samma sätt och på det högra barnets öra som var identiskt. Case closed tänkte jag. Igen. Men när jag satt med bilden i mitt bildbehandlingsprogram och letade fler bevis började saker hända… Jag förstod att det inte var en klantig grafisk designer som varit framme. Det var faktiskt silhuetterna själva som ändrade på omslaget!!! Lite som i Toy Story-filmerna verkade det som att silhuetterna fick liv när de trodde att ingen såg på. Jag hann ta några skärmdumpar av det hela, det blir riktigt otäckt mot slutet så känsliga omslagskonnässörer varnas härmed för starka bilder:

Fel bok vann

Här är länk till den lögnaktiga Sthlm-läser-bloggen: bloggar.biblioteket.se/stockholmlaser/
Förstorar bilden gör du genom att klicka på den eller trycka här

Hur naiv får man vara? SPEGEL!

När jag var barn var det såklart några ungar som lärde sig att visa långfingret snabbare än alla andra barn. Men det fanns även de som kommit på att de räckte med att hålla upp en handflata och säga “spegel” så reflekterades den obscena gesten tillbaka på långfingerägaren. En sån spegel vill jag idag hålla upp mot Lars Schmidt på SvB som den åttonde januari undrade hur naiva Paul Frigyes och Norstedts kunde vara som inte kollat upp fakta ordentligt inför publiceringen av den nu indragna boken Höjd över varje misstanke.

Han tycker det är “rent pinsamt”.

Rent pinsamt kan det också tyckas att Schmidt därför själv inte kollar fakta så bra i sitt blogginlägg. Han skriver om Guillous förlagsbyte:

Jan Guillou tycker inte om Norstedts. När han 1999 lämnade förlaget hade han ett par decennier bakom sig som Norstedts kassako – bara Hamilton-serien lär ha sålts i närmare fem miljoner exemplar. Men Guillou hade tröttnat på att få för liten del av kakan och på Norstedts “räknenissar som sprang omkring på förlaget och slog sig för bröstet”, som han sa.

Visst, det kan vara en faktor som spelade in. Men i alla intervjuer jag hört med paret Skarp/Guillou (och även i Guillous självbiografi) har det alltid verkat vara så att de var missnöjda med ledningen på Norstedts vid den tiden och att det var det primära skälet till varför de lämnade.

Nåja, alla kan vi ju dra lite förhastade slutsatser. Ann-Marie Skarp går, samma dag som blogginlägget läggs upp, in och skriver en kommentar som börjar såhär:

Skälet till varför vi lämnade Norstedts 1999 var aldrig Jans royalty. Vår avgång hade enbart med den dåvarande ledningen att göra

Med tanke på att Schmidt hintar om hur lätt det varit för Frigyes att ta “tillfället i akt och konfronterade Jan Guillou själv med uppgifterna om att Guillou skulle blivit relegerad” så är det lite ironiskt att han svarar Skarp i kommentarsfältet med rubriken “Där ser man hur svårt det är”:

Jag var väl för snabb med slutsatsen, men i en artikel från SvB sommaren 1999 refereras en intervju där Jan Guillou några månader före avhoppet från Norstedts säger att “förlagen tar in fem gånger så mycket pengar som författaren, två gånger så mycket skulle jag tycka var OK”. Det var alltså inte ett av skälen. Tur att det var en blogg jag skrev och inte en bok!

“Tur att det var en blogg jag skrev och inte en bok!” Eh?? Vem är naiv nu? Är det andra regler som gäller för de som publicerar saker på internet än vad det är för de som publicerar böcker? Behöver en inte kolla fakta då? Går det inte att uppdatera ett blogginlägg som drar fel slutsats av en kommentar som inte verkar ha något med sakfrågan att göra? Är det omöjligt att lägga in en rättelse efter det felaktiga stycken i en blogg?

Nejdu Lars… Spegel… SPEGEL!

Vem behöver ännu ett tråkigt reportage om en bokbransch i förändring?

Alltså jag skulle ha bloggat om det här reportaget igår men jag somnade tyvärr av uttråkning när jag lyssnade på det så det fick bli ett inlägg idag när jag är utvilad.

Jag brukar tycka att Vetenskapsradion Forum är bra, t.ex. “Att människor får panik är en myt” var väldigt intressant nyårsaftonslyssning för mig.

Men i senaste avsnittet faller de tyvärr i den gamla vanliga fällan som många ofta faller i när det gäller “ny teknik”: det blir slarvigt och anekdotiskt och extremt breda penseldrag. Ett citat som tydligt pekar på detta:

“Enligt svenska förläggareföreningen utgavs 2012 i Sverige 4000 titlar men enligt Kungliga biblioteket, som listar alla böcker som utges, publicerades 10400 titlar alltså 6400 mer än förläggareföreningens uppgift.”

När en hör dessa siffror känns det ju lite som att Sverige skulle vara fullt av böcker som egenutgivits och att förläggareföreningen på något sätt inte fattar detta eller kanske motarbetar det. Ärligt talat förstår jag inte vad siffrorna är till för att visa. Förläggareföreningen redovisar ju främst sina egna medlemmars utgivning eftersom de är en intresseorganisation. KB däremot redovisar alla böcker som skickas in som pliktexemplar (varav de flesta har ISBN). En bok som ges ut i femton ex. och registrerar sig för ISBN är alltså med i den statistiken. Det kan vara en fotobok som en amatörfotograf vill ge i julklapp till familj och vänner t.ex. Visst är det en bok, men att använda den som ett exempel på en förlagsbransch i omvälvning blir lite missvisande. Omsättning hade varit intressantare. Jämförelse av litterär kvalitet hade varit intressantare. Teknisk jämförelse av slutprodukten hade varit intressantare. En historisk jämförelse av dåtida egenutgivning med samtida hade varit intressantare.

Till och med att förklara skillnaden mellan “tryck” och “utskrift” hade varit intressantare. Det används alldeles för slarvigt i reportaget.

Inte heller är det särskilt relevant att ta upp E.L James som ett exempel på denna nya sköna värld. Hon är ETT exempel på en författare vars bok inte kom ut på ett etablerat förlag till en början. Vad som inte nämns är dock kraften i de fan fiction-community där hon la upp sina texter till en början. Boken hade inte bara Twilightfans och bokbloggare som pratade om den tidigt utan de olika tjänster som förknippas med bokförlag (redaktörskap, korrekturläsning, marknadsföring) crowdsourcades istället via fan fiction-forum och sociala medier. I Vetenskapsradion Forum beskrivs det som att boken gavs ut på ett pod-förlag och att ryktet spreds sen. Men ryktet fanns redan på plats. Det är en ganska stor skillnad. Mer om detta går att läsa här.

Världssuccén skedde däremot på etablerade förlag, som t.ex. Norstedts, det förlag som också medverkar i reportaget, inte på ett print on demand-förlag eller via egenutgivning av eböcker. Detta nämns ej.

Inte heller nämns att det “skrämmande scenario” som de pratar om i reportaget (där deckarförfattare lämnar etablerade förlag för att ge ut böcker själv och få mer royalties) redan hänt. Också detta kretsar kring Norstedts så det är konstigt att det inte nämns. Jan Guillou lämnade som bekant Norstedts för att börja ge ut sina böcker själv när hans fru och förläggare Ann-Mari Skarp lämnade förlaget. Han är helt klart definitionen av egenutgivare. Men eftersom Skarp och Guillous förlag är med i förläggareföreningen så kanske de inte räknas?

Intressant nog är att både Guillou/Skarp-exemplet och E.L James-exemplet ger svaret på frågan som Vetenskapsradion Forum ställer: “Vem behöver förlagen?”

Jo, de som vill nå ut till många. Det är det enda vi får veta av Vetenskapsradion forum. Och det är synd eftersom de som intervjuas är väldigt pålästa och bra, men de får fel frågor.

Även det berömda “nålsögat” för att debutera på ett etablerat förlag tas upp för att försöka bevisa någon sorts tes om hur många författare som skulle kunna ge ut egna böcker och kringgå “grindväktarna”. Men jag har också varit på Norstedts och hört om dessa 1500 manus som kommer in varje år. Men när jag var där på studiebesök fick vi även veta att väldigt många av dessa manus går att sortera bort direkt. Många är bara utkast och synopsis. En del är idéer skrivna på servetter. En del behöver de bara läsa några sidor i för att förstå att de är omöjliga att ge ut. 1500 kvalificerade manus att verkligen ta ställning till är det verkligen inte förklarade representanten för Norstedts.

Visst, idag går det att ge ut ett synopsis du skrivit på en servett en sen kväll på krogen, men vad säger det? Att det idag finns internet och laserskrivare…

ajsgoiqw44567i45i645knu7t9843qutg9iw34ujgzzzzzzzz

Oj ursäkta, jag somnade på tangetbordet.

Pocketboksmysteriet i Adore del 2

Exempel på lätt litterär referens i filmen Adore. (Ibsen)

Exempel på svår litterär referens i filmen Adore.

Jag har legat sjuk, fotat ett modereportage inspirerat av Twin Peaks och sen har jag legat sjuk ännu mer. Under tiden har ni mina kära läsare grävt vidare i mysteriet och här presenteras en sammanfattning av ytterligare ledtrådar som ni letat fram efter mitt första inlägg

1. “Baksidesfotot” skulle kunna vara ett filmomslag eller en puff för en bok som författaren skrivit tidigare. Det är alltså ett bokomslag det rör sig om oavsett vilket.

2. “Baksidesfotot” skulle enligt tipsare kunna vara Franz Kafka, Simone de Beauvoir eller Marguerite Duras. Jag hittar dock inga böcker av dem som börjar på “Pa” på varken franska eller engelska. Gör ni?

3. Baserat på typsnittsstorleken borde titeln/författarförnamnet inte vara mer än 6-7 bokstäver.

Kanske kan någon av dessa punkter få polletten att trilla ner för någon av er därute. Jag har mailat och frågat set designern, art department-folket och set decoratorn. Däremot har jag inte fått några svar ännu. Vore ju dessutom roligare att lösa det innan jag får svar. Idag tar jag nya tag!