Den 21 januari 1960 adopterades Jeanette Winterson av John och Constance Winterson. Den nya mamman, som i boken för det mesta kallas Mrs. Winterson, lever i den yttersta tiden, hon är besatt av allt det gammaltestamentliga mörker som finns i bibeln. När det är jul och de flesta barn ställer ut gröt till tomten fick Jeanette ställa ut presenter till apokalypsens fyra ryttare. När Jeanette förälskade sig i en flicka försökte Mrs. W tillsammans med våldsamma män driva ut hennes onda andar med exorcism. Av ingen anledning alls låstes Jeanette in i den kalla kolkällaren upprepade gånger.
“Hennes fatalism var så stark. Hon var sitt eget svarta hål som drog till sig allt ljus. Hon var gjord av mörk materia och hennes dragningskraft var osynlig, omöjlig att se utom till sina effekter. Vad skulle det ha inneburit om vi hade varit lyckliga? Vad skulle det ha inneburit om saker och ting mellan oss hade varit ljus, klara, goda?”
Winterson skildrar dock sin hemska uppväxt i ett kärlekslöst och bestraffande hem med lika stora delar melankoli som hon skildrar den med väldig stor värme och humor som fick mig att skratta högt några gånger. Förklaringen till att hon lyckas med det är förmodligen tack vare att litteraturen kom in i hennes liv tidigt. I smyg läser hon klassiker, arbetar för att ha råd att köpa böcker som hon gömmer för Mrs. W. Hon börjar se sitt liv som fiktion för att sveket och kärlekslösheten inte ska göra lika ont. Förmodligen är det så hon lär sig att se det absurt mörka komiska i en kvinna som t.ex. besvarar dörrknackningar från grannar med att sticka ut eldgaffeln genom brevinkastet.
Det här är därför en bok för dig som uppskattar att läsa böcker om böcker. Att läsa om läsning, och vad läsningen kan ha för kraft. Winterson läser sig igenom den engelska litteraturen på biblioteket i bokstavsordning och undrar varför Gertrude Stein inte finns under skönlitteratur utan istället i humorhyllan. Winterson lyckas skriva kortfattat och personligt om Englands industriella historia och koppla det till sitt eget liv. Winterson lägger fram en teori om att hushållsgasen som drev spisar och lyktor är upphovet till skräcklitteraturen. Winterson förklarar hur hon hittar feminismen och varför hon röstar på Thatcher. Winterson letar efter sin biologiska mamma.
De 223 sidorna är skrivna så enkelt och samtidigt genialiskt att jag tror att alla kan älska den här boken. Jag var rädd att det skulle vara en sorts Pojken som kallades det-historia där övergrepp staplades på varandra utan gestaltning. Jag hade så fel det bara går att ha. Varför vara lycklig när du kan vara normal? är en av mina allra största läsupplevelser.
Wahlström om Widstrand 2012 (på eng. 2011)
ISBN: 9146221123 Sidor: 223
Omslag: Anna Käll
Översättning: Ulla Roseen
Inbunden: Bokus, Adlibris
Pocket: Bokus, Adlibris
Köp via Godhandling
Finns den inne på biblioteket?
18 Kommentarer
jag skrattar högt när jag läser Jeanette Winterson, fast lite sorgligt.
Ja jag med. Väldigt få böcker jag skrattar högt till men denna är unik även där. Konstigt att kunna skriva så roligt om ett så tragiskt ämne. Var det länge sen du läste?
Jag begriper inte varför jag inte har läst den här ännu. Älskar ju Winterson.
Ja det är lite märkligt. Jag säger nästan aldrig till folk att de måste läsa visa böcker men gillar du redan Winterson så MÅSTE du läsa denna. Hon skriver ju en hel del om sina romaner också så det är nog extra kul för dig som JW-älskare. Är det “Apelsiner” som är den bästa romanen?
En av mina största läsupplevelser också. Så himla fin. Har strukit under sisådär en ziljon citat i boken. Mer Winterson åt folket!
Åh vad kul att du också tycker det! Ja jag känner att jag skulle kunna skrivit tio sidor om den här boken och varför den är så himla bra. Men det är liksom bara att ge upp och säga att man blivit helt tagen av den. Jag gillar verkligen hur hon skriver om böcker och läsande och blandar det med uppväxt. Det är märkligt att hon skrivit allt under tiden som hon gick igenom allt också. Denna och “Ett år av magiskt tänkande” av Joan Didion är verkligen såna böcker som jag inte fattar hur en människa kan få att se så enkla ut. Didion är ju dock mer sorglig och inte så rolig som JW. Gillar du henne också?
Tyckte mycket om boken! Hade bitvis lite svårt för den distansierade, lite hårda, ton som ibland smög sig in, men jag tror som du att det är ett sätt att göra litteratur av liv. Och för att vara ärlig händer det extremt sällan att den tonen gör sig gällande. Över öag en oerhört stark läsupplevelse!
Denna kommentar är det spoiler alert på för alla som inte läst boken ännu
Vad kul att du också gillar. Och att du också kom hit och kommenterade! Jo jag kan till vis del förstå din kritik mot tonen som förekommer ibland. Minns du något särskilt tillfälle när du tänkte på det i boken? Jag tänkte lite på det när hon skriver om sin biologiska mamma Ann, att hon inte riktigt vill ha en relation till henne som hon vill ha efter att de träffats. Men där tycker jag distansen och hårdheten är väldigt uppfriskande ärlig.
Joan Didion som jag också tycker kan skriva biografiskt på ett otroligt intressant sätt har ju också en distans som är mer kall egentligen, vilket jag uppskattar där. Väldigt redovisande av känslor. Men hon saknar ju helt det här med att driver med omständigheterna som JW gör. Didion har ju mer än sorg medan JW verkar ha både en vrede och en förståelse för vad hon råkat ut för. Men det hade ju kunnat vara enbart 100% sorg även i JWs bok.
Hmm… till viss del är jag rädd för att jag dömer JW lite väl hårt efter vad som bör vara snara än vad som är, om du förstår vad jag menar. Det bör vara mjukare, hon bör vara mindre distansierad. Det borde göra mer ont. Nu var det ett tag sedan jag läste boken men jag kom på mig själv med att irriteras över att hon inte var mer drabbad. Väldigt löjligt av mig att känna så kan jag tycka, samtidigt som det förtog lite av läsningen.
Det är inte det att jag har problem med humorn, eller för den delen det mer kliniska betraktandet av situationen som JW är bra på att skapa, ibland får en intrycket av att det händer ligger helt utanför författaren. Som till exempel när hon beskriver flickan JW blir utelåst. Tyvärr verkar jag inte riktigt kunna sätta fingret på upplevelsen.
Jag skulle tro att skillnaden för mig mellan Didion och JW är att D hamnar i en situation som är sorglig, beklaglig och fruktansvärt jobbig men fortfarande en del av livet. Det finns ingen universell orättvisa i att en nära dör, även om det känns så för den som drabbas. Ett barn som blir systematiskt förtryckt däremot, det finns en väldig orättvisa i det. Något att uppröras över. Kanske inte nödvändigtvis Peltzer-kladdigt, utan mindre sentimentalt med kraft.
Tycker verkligen inte att det är ett stort minus och inte heller att det genomsyrar hela boken, inte alls. Kanske är det mitt rättvise patos som skriker lite väl högljutt. Eller så svamlar jag bara…
Aha okej. Bra förklarat. Jag tycker det är superintressant att vi båda har så olika ingångar men båda gillar boken.
Jag tycker det är just det som är befriande. Det känns på många sätt också ganska logiskt tycker jag, att överleva allt detta kanske kräver att man tvingas få den här distansen till sig själv. Hon har ju även en distans till glädjen i att hitta den biologiska mamman senare. Ska man överleva måste man kanske kunna placera sina känslor väldigt långt in och se allt sitt lidande utifrån i viss mån.
Det blir på något sätt också logiskt att hon väljer författaryrket, vad gör en författare om inte betraktar saker utifrån.
Man får ju genom boken trots allt “bevis” på att hon skjutit upp lidandet från barndomen. Självmordsförsöket och problemet med att leva ihop med någon, att hon inte kan vara trygg och avslappnad om en annan person är hemma och betraktar henne.
Jag tycker mig också se att JW gör en hel del kopplingar till att vara adopterad. Hon kan ständigt se sitt liv utifrån perspektivet “vem hade jag kunnat vara om…”. Även Mrs. W ger henne detta perspektiv i och med att hon jämför JW med Paul. Hon tvingas hela tiden se sitt eget jag i förhållande till andra, tänkbara och otänkbara, jag.
Det orättvisa i JWs öde är ju något hon själv tar upp när Ann klagar på Mrs. W och JW blir arg på detta. Mrs. W var i alla fall där. Hon gav mat och husrum (nåja för det mesta i alla fall), Ann är ju inte en ond person utan har ju handlat som JW också gjort och som vi nog alla gjort i den tiden och den situationen. Men JW omdefinierar mammarollen till att vara en person som “var där”, inte någon som älskar, stöttar, accepterar en. Dessa egenskaper som Ann är kapabla till är trots allt inget som gör henne till en mamma senare för JW. Det är intressant också att hon på ett intellektuellt plan verkligen förstår Ann och inte är ute efter att anklaga henne. Ändå brakar hon samman vid ett tillfälle och skäller ut henne.
Jag tänker att det är lite som på en begravning: man borde ju gråta eftersom man är ledsen men det är en för stor gråt som inte är fysisk möjlig och därför blir man sittande och förebrår sig själv. För JW verkar ju sorgen blivit så fysisk: det är inte en “normal” person som somnar knall och fall i jobbiga lägen liksom. Jag tycker det är mycket intressant att få betrakta själva betraktandet. Att hon heller inte sätter fingret på det själv helt och fullt.
Didions böcker är ju väldigt annorlunda mot JW men har ju både adoptionstemat med och också skrivandet för att överleva som tema. Gillar du Didions självbiografiska eller romanerna bäst?
Jag håller helt och hållet med dig i ditt resonemang. Misstänker att min reaktion ligger väldigt mycket hos mig. Det skaver på något sätt i mig och det är nog därför jag reagerar.
Kan det vara så att distans skrämmer? Eller att det är så djupt rotat att vi bör ta hand om dessa känslor genom att omfamna dem och prata bort dem, att vi måste uppvisa våra känslor? Jag är kluven. Innerst inne gillar jag hur motsträvig JW är inför att definieras och identifieras med sin historia. Detta att skapa sig en egen person som är avskild från allt biografiskt tjafs, i alla fall i skrift och inför andra. Som det du nämner i att omdefiniera mammarollen. Det kunde varit värre.
Det är den där eviga balansen mellan personlig och privat. Jag upplever JWs bok som väldigt personlig men aldrig privat. Frågan är om vi behöver gå in och rota i det privata? Det jag saknar är en dimension av svaghet. En öppning.
Gillar din analogi med begravningen. Tror utan tvekan att känslor kan ta en fysisk dimension, skuld, ånger och sorg inte minst.
Har tyvärr inte läst så mycket Didion. Läste The Year of Magical Thinking och tyckte väldigt mycket om den. För att kasta in en annan självbiograf i leken, som skiljer sig rätt mycket från både JD och JW; Steven Fry. Han är som vanligt ovanligt litterär och lekfull i sitt berättande, han skapar distans men lyckas ändå på något vis skapa en öppning till det mindre kontrollerade.
Vad roligt att ha lite psykoanalys av oss själva genom den här boken. Jo jag håller med, distans skrämmer lite. Och det är ju inte så man önskar att man får uppleva världen. Man vill ju vara i nuet, närvarande osv.
Jag tycker det är intressant det du skriver om Fry. Kanske är det just JWs kontrollbehov som är undertexten i den här boken. Och på något sätt är det ju att (omedvetet) blotta en försvarsmekanism. När hon beskriver hur hon smugit in mamman och sitt liv i sina romaner men att hon inte riktigt vågat beskriva det fullt ut som det var vittnar ju om den rädsla hon har inför att blicka tillbaka mot vad hon varit med om.
Samtidigt är hon ju också hjälten i den här boken. Fastän vi får veta att hon beter sig ganska illa mot andra barn som lite t.ex. I en annans bok kanske hon är skurken. Är det det som du menar med att hon aldrig blir privat? Jag har aldrig lyckats skilja mellan det personliga och det privata. Jag gillar nog även det allra mest privata jag :)
Jag tänker på scenen när hon skäller ut Ann. Där är hon väldigt kortfattad, vi får enbart en mening från bråket där hon utmålar sig själv som den “dåliga”, samtidigt är det en mening som alla kan förstå. Ungefär: “Mrs. W var åtminstone där”. Ja det är en hemsk mening men samtidigt också något alla kan förstå. JW blir inte en osympatisk person i mina ögon i alla fall. Men fler saker måste ju ha sagt som bara var ologiska, menade att såra kanske till och med, men dessa utelämnas. JW blir aldrig ologisk, vi förstår henne hela vägen. Brad Pitts huvudroll i “Tree of Life” skulle kunna vara en motsats. En person vi inte förstår, som är ologisk och ömsint men också vidrig.
Terapibloggen! Skämt å sido så är det för min del så att jag ibland har svårt att skilja saker som jag bara inte gillar; stillmässigt, litterärt etc, med saker som jag kanske inte gillar för det slår an en nerv. Därför känns det alltid bättre att försöka rota lite och komma fram till vart det ligger och försöka vara så rättvis som möjligt.
Med personligt och privat tror jag för min del att det är den där oklara luddiga gränsen mellan att berätta en berättelse om sig själv och att berätta om sig själv. Det officiella och det inofficiella. vad som hamnar var är ju alltid svårt att veta men i JWs fall känns det verkligen som om hon konstruerar en berättelse kring sig själv. Vilket en helt klart får göra!
Fint att få läsa om två av mina starkaste kulturupplevelser det senaste året! För mig är den outplånliga behållningen av JW:s bok när hon beskriver mötet med och det mödosamma arbetet att bli en kärleksfull förälder åt sitt inre barn. Även där kommer den dråpliga humorn fram i all smärta.
I “Tree of Life” tänker jag att det är inte meningen att vi ska förstå Brad Pitt, som pappan, utan förstå hur smärtsam hans ologiskhet, famlande ömsinthet och vidrighet är för hans barn. Närmast outhärdligt .
Nej verkligen du har rätt. Man ska inte “förstå” Brad Pitt. På det sättet kan vi ju identifiera oss med både honom och barnen. För ingen av dem vet varför han agerar som han gör, minst av allt han själv kanske. Oväntat bra film med tanke på att jag tyckte den var lite pretto i början.
Gillar du förresten Lukas Moodyssons romaner? De är ju oerhört direkta, ibland tänker jag att du säkert skulle gilla dem. Eller har jag redan tipsat dig om dessa?
Håller på med den just nu, är nära slutet men vill inte att den ska ta slut, en underbar läsupplevelse såhär när halva livet passerat och jag läst ganska många böcker. Gillar framför allt kopplingen till litteratur, galghumorn och vägran att vara “offer”, påminner mig om John Irvings berättarstil, att kunna återge känslomässigt svåra situationer på ett sätt som aldrig blir smetigt “tyckasyndom”, briljant!
Ja galghumor är ganska sällsynt. Jag kan inte komma på någon annan som gör det så bra. Har du läst Irvings “I en människa”? Jag är lite sugen på att läsa den.
[…] som läst: Bokhyllan, Beas bokhylla, Marcusbiblioteket, Cat on Hat, Ylvas […]