Jag är tacksam för att jag så gott som alltid läser ut en bok jag börjat på oavsett kvalitet. En del läsare verkar ha riktlinjer av typen “är den inte bra efter 30, 50, 100 sidor lägger jag ner”. Det har jag all respekt för. Även om jag varit en av dessa hade jag inte hade slutat läsa Springa med åror. Men till er som ger en bok X antal sidor vill jag säga: fortsätt läsa den här även om ni inte imponeras av början.
Tematiskt påminner den här romanen om Evelyn Waughs klassiker Brideshead Revisited.
Första halvan är en ganska vacker och lågmäld berättelse om “barndomsmysteriets förhäxade historieskrivning”.
En bonde säljer av den första biten av sin mark, en familj bestående av en läkare, en hemmafru och en dotter i samma ålder som bondens dotter flytter in i det gamla stallet. De låtsas sova över hos varandra inför föräldrarna men tar istället hand om sig själva och växer under flera somrar upp. De ger varandra samma typ av flykt som Charles Ryder och Sebastian Flyte i Brideshead ger varandra, med den skillnaden att det är läkardottern Johanna som flyr in bondedottern Monikas värld. Hon gör sig av med rädslorna och renligheten och ordentligheten hon vuxit upp med. Hon fascineras av allt som finns i Monikas och hennes pappas värld.
Storstadsfamiljen och deras liv beskrivs snarare som lite fånigt.
“[…] allt i Johannas familj tycks ha en okänd finess.”
“Det finns en värld för dem som har semester och en annan för dem som inte har det.”
Efter halva boken vänder berättelsen och jag ska inte spoila den för mycket. Men Monika växer upp till ett liv som ingen förväntar sig. Löften från barndomen bryts och de båda flickorna kliver som vuxna i viss mån tillbaka till den berättelse som stakats ut åt dem. Det var länge sen jag läste en lika intressant skildring av mödraskap.
Det är en lågmäld roman på det sätt som alla Clara Schulze- och Linn Ullman-fans borde gilla. Omslaget av boken som är en målning av Karin Broos är kanske det mest briljanta bildval i år på ett svenskt omslag. Det känns som en fantasi kring personerna i tavlan. Och Monikas sätt att se tillbaka på sin uppväxt är med samma perspektiv, var allt en fantasi, en vacker berättelse som lika mycket står ivägen för ens liv som det berikat det?
Boken har bara en svaghet: att den inte innehåller fler biblioteksscener.
Albert Bonniers Förlag 2012
ISBN: 9789100127756 Sidor: 256
Omslag: Thomas Pettersson
Inbunden: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Via Godhandling
E-bok: Bokus, Adlibris,
Finns den inne på biblioteket?
18 Kommentarer
Jag hör till de där som inte läser ut en bok om den inte fångar mig nästan omedelbart. Jag har så otroligt mycket som står och väntar på mig, att jag inte lägger tid på något som jag inte “kastas rakt in i”.
Men jag missar nog mycket på det sättet, skulle gärna höra till den kategorin som envist läser ut allt…
Jo jag känner exakt likadant, varför slösa tid på något dåligt/tråkigt. Oftast tror jag att en väljer rätt men det har ju faktiskt att stora läsupplevelser måste få växa fram genom hela boken. Och jag är så rädd att missa dessa. Springa med åror växte från en 3:a till en 5:a om vi ska snacka sifferbetyg mellan 1-5 efter cirka 120 sidor.
Vilken bok avbröt du senast?
Det senaste var en ljudbok, som jag avbröt för att jag inte orkade med uppläsarrösten, det händer rätt ofta, jag är otroligt känslig för röster, det måste vara någon jag trivs med att lyssna på om jag ska orka ta mig igenom den. Skrev om den här: http://gealach.wordpress.com/2012/10/22/bok-equinox/
Tvillingsjälar haha! Jag har också svårt för röster. De flesta faktiskt. Orkar inte leta någon jag gillar. Har du tips på behaglig röst?
Jag hatar också när det “spelas” i ljudböcker. Vill ej ha tokiga röster och överdrivna tempoväxlingar/pauser. Usch!
Jag har några favoriter, bland annat gillar jag Jan Waldekranz, även om jag sågade honom i början, jag vande mig vid honom efter ett tag, där är jag glad att jag faktiskt inte gav upp. Sedan tycker jag om Katarina Ewerlöf också. Louise Raeder är en annan favorit, som jag vet att det råder väldigt delade meningar om, jag tyckte om henne från första stund, medan jag vet att andra bara inte klarar av henne. Det är ju så otroligt mycket man “lägger in” i en röst när man hör den, sådana som jag inte klarar av älskar andra, osv.
Sedan kan jag störas av när de inte klarar av att uttala namn på andra språk, för vet jag själv hur det ska vara blir jag oerhört störd om uppläsaren säger fel.
Vad bra att få några tips på bra röster, så kan jag ta en genväg någon gång om jag ska köra bil långt och behöver ljudbok. I vilka lägen väljer du ljudbok framför bok med sidor?
Helt sjukt att inläsare inte kollar upp namn. De flesta böcker innehåller ju faktiskt inte SÅ många karaktärer att det vore jobbigt att kolla upp, oftast går det ju att youtuba författaren och se denna läsa. Är ju inga Dostojevskij-karaktärsförteckningar i början av dagens romaner precis.
Jag lyssnar oftast när jag är ute och går, på väg till och från jobbet eller så. Aldrig hemma, faktiskt, då sätter jag mig hellre och läser en bok. Under tågresor kan det variera, ibland är det skönt att kunna sitta och vila ögonen och “läsa” ändå.
Det blir nog ett lån av den här i sinom tid. För ögonblicket mer för Anna Schulze- än för Linn Ullmannliknelsen. Det här inlägget hade jag missat – du har skrivit väldigt många det senaste dryga dygnet.
Vad kul! Ja ge den en chans och håll ut även om du inte gillar början. Tycker den är en sån enkel berättelse om skörhet och vänskap på ytan men befriande uppriktig i detaljerna. Svårt att förklara. Blev inte så nöjd med recensionen för att jag ville inte skriva för mycket om sista 100 sidorna.
Den är nog egentligen mycket mer Schulze än Ullman faktiskt nu när du säger det.
Jag hamnade lite efter med Augustläsningen så jag dygnetruntläste i helgen för att hinna :) Och den enda jag inte hann läsa i skönlitterära klassen var den som vann.. Kul att du noterade min produktivitet, bra för mitt ego,
Intressant att du tyckte inlednngen var så svag. Jag har bara läst just början på boken som provläsningsavsnitt men blir istället imponerad av hur bra början är. Hur jag sugs in i denna stilla värld med nästan brutal kraft. De små antydningarna om en förestående olycka är förstås delaktiga i detta, men också Naumanns språk. Jag vill definitivt läsa resten och nu blir jag ju nyfiken på den del som du ger en femma!
Tack för kommentaren! “Svag” kanske är att ta i, jag tyckte den var okej, ganska fin till och med. Men jag tycker att början påminde alltför mycket om massor av annat. Det var lite “Fint, men jaha och?”
Jag fick inte samma känsla av någon brutal kraft som du fått. Det låter häftigt! Jag kanske inte har nog känsliga sinnen :)
Däremot uppskattar jag verkligen första halvan efter att ha kommit vidare, jag skulle gärna läsa om den ganska snart. Jag imponeras verkligen mycket av hur den är skriven. “De små antydningarna” är ju verkligen en bra beskrivning av dig. Hur smart är du egentligen?! Eller snarare hur dålig läsare är jag haha..
Har du läst 62 dagar? Jag måste läsa den snart…
Ibland är verkligen less more. Fast “brutal” kanske var ett överord, trots allt. Men, det är något starkt, något som lurar så intensivt i undertexten i mötet mellan Naumanns finstämda, återhållna prosa i kombination med antydningarna om Lasses död (?) om glappet dem emellan sida vid sida med kärleken dem emellan. Varför? Hur? Så många frågor väcks redan efter 2-3 sidor. Hon är extremt bra på att snabbt bygga en stämning dessutom, som man nästan kan ta på. Man dras in i lukten, på gården, bland de märkliga husdjursgravarna. Men, ska jag säga nu, eftersom jag köpte hela boken igår och började läsa: När det sedan kommer till de förrsta stunderna med Johanna och en bit efter det (så långt jag hunnit än) stannar det av och blir om inte segt så ja, lite som du säger, “jaha”. Konfliktunt är väl svaret. Intressant att det alltid är så när det bromsar in i prosa. Men nu läser jag på din rekommendation mer eller mindre, och inväntar nästa kokpunkt. :-) Om du vill återkommer jag gärna när jag läst klart. Om du inte hör av mig innan om något helt annat eftersom jag nu hittat till din blogg…
Ha det bra.
Jo precis det om Lasse är starkt/intresseväckande men sen är det nästan bara sådär jahaigt men välskrivet i 100 sidor. Jag hade inte läst något om boken så du kanske kommer värdera det annorlunda nu när jag sagt så, hoppas inte på ett sämre sätt.
Det blir inte fyrverkerier och explosioner i läsupplevelsen sen, men jag tycker första halvan får ett sammanhang som lyfter de sidorna. Hur blir allt som det blir? Med Johanna till exempel. Det är inga enkla förklaringsmodeller vilket jag fastnade väldigt mycket för.
Ingen övertydlighet. Modigt att skriva så.
Kom gärna tillbaka om inte förr så när du läst klart! Vore kul att höra vad din upplevelse var och jämföra! Det är ju sånt jag älskar med att ha en blogg! Kul därför att du hittat hit nu :D
Läst klart. En bok att bli berörd av. Men, för mig gäller det framförallt Monica & Lasse & Ivan i olika kontellationer. Jag tycker att Johanna och hennes familj (särskilt mamman) är skildrade alltför stereotypt och endimensionellt. Dessa iskalla och självupptagna “stockholmare” är en nidbild, inte en skildring av karaktärer som kommer till liv och känns äkta.
Jo visst är det! Håller helt med, det är ju Monica & Lasse som är bra. Men jag tycker att nidbilden är jättebra eftersom jag ser det som Monicas blick på dem. En blick som färgas mycket av hennes dubbla känslor för Johanna. Man ser det man vill se lite grann. Precis som hur de ser på alla som flyttar in längs den mark som pappan faktiskt sålt. Egentligen är det ju dessa människor som räddar dem och kanske även samhället där de bor i förlängningen men så ser man ju inte på det.
Eller är det bara lathet av författaren tycker du?
Jag är sjukt peppad på 62 dagar nu. Ska du läsa?
Jo, det är ju ett subjektivt perspektiv, men ändå. Så extremt kyligt som Johanna beter sig när de är vuxna kan ju inte bara vara subjektivt. Det hade varit mer laddat om man som läsare också fick en känsla av en ambivalens, att det inte var så svartvitt, och att Monica kanske någon gång var den som vände ryggen till Johanna, och att Johanna någon gång var den sympatiska av de två.
Mitt resonemang om stereotyp haltar förstås en aning om det visar sig att Cilla Naumann är infödd stockholmare….
Jag har nu (äntligen) fattat att 62 dagar är ungdomsversionen av samma story. Det låter ju lite läckert, att skriva så. Finns den på ebok?…:) Kanske väntar jag tills jag ser dina intryck…
Jo Naumann bor i Stockholm och är född och uppvuxen där tror jag :) Fast det behöver ju inte vara ett argument mot dig. Bruce Springsteen har väl skrivit texter om att lämna New Jersey hela sitt liv och han är väl typ lika gammal som Skalle-Per nu och bor fortfarande kvar.
Nu har jag ju inte hela handlingen i färskt minne (tyvärr eftersom jag älskar att bokcirkla i kommentarsfält!!) men finns det inte en förlösande scen när de är själv första gången när Monika och Johanna släpper fasaderna. Då man fattar att Johanna kanske lägger sig till med det “Stockholmiga” lite extra för att visa för Monika att hon lämnat detta. Som sagt minns jag inte riktigt det. Och Monika är ju typ arg och snäsig mot Johanna rätt mycket va? Jag tycker du har rätt men en procent av mig har svårt att tänka att en författare som är så skicklig i övrigt inte skulle ha en tanke med Johanna…
Jo 62 dagar ville Naumann ha i samma bok som den här. Man skulle vända på boken och kunna läsa den från andra hållet. Men inget förlag nappade på den idén tyvärr. Synd tycker jag. Men kul att den ändå finns att läsa. Jag ska läsa den i februari har jag tänkt och kan meddela dig dig sen (om du råkar missa inlägget).
[…] 6,5 h lyssning). ISBN: 9789100127756, 978-91-87377-21-1. Andras röster: Bokhora, Dagensbok.com, Marcusbiblioteket. Köp hos t.ex. Adlibris eller […]