Mattias Hagbergs debutroman är en liten bok om stora monster. Monstren i boken övertalar fattiga människor att, om inte sälja, så åtminstone hyra ut, sitt barn till ett kringresande sällskap vars medlemmar är slavar under fascinationens drift hos andra.
Människor som fötts med genetiska mutationer som gjort de kortväxta, håriga eller långa beskrivs som omänskliga när de tas upp på scen och deras bakgrunder förvanskas i överdrivna berättelser för att göra det hela mer spännande.
Stor-Stina som hon kallas är 210 cm lång, vilket är ovanligt i sig, men dessutom är hon född av en same vilka beskrivs som mörka och kortväxta av såväl vetenskapsmän som av “tämjaren” själv: Wolfgang Wolfenstein.
Kanske har Stinas mor blivit skrämd av sin egen skugga när hon var havande. Eller så är det ett straff från gud för att samerna fortsatt med sina “hedniska riter” trots att den kristna kyrkan gjort allt för att utrota den tro som finns hos Sveriges urbefolkning.
Det går att läsa berättelsen, som är skriven i korta och välskrivna kapitel, som en berättelse om hur klassamhälle och maktmissbruk. Vetenskapsmän och religiösa ledare som utnyttjar fattiga genom ett legaliserat slaveri eftersom de bestämmer vad som är rätt och riktigt. Det är snyggt och med små medel beskrivet hur lika de fördomsfulla religiösa människorna i norr är det uttråkade borgerskapets sensationslystna hunger efter “vetenskap” ute på kontinenten.
Det går att läsa berättelsen som en beskrivning av det odödliga patriarkatet där män anser sig kunna köpa rätten till kvinnors kroppar av andra män (scenen med den afrikanska kvinnan är vidrig utan att bli grafisk som i många övergreppskildringar).
Jag tänker under läsningen på människor idag som flyttar till Sverige och jobbar i perioder (eller permanent) med t.ex. städning, bärplockning eller hamnarbete och får slavlöner med motivering att “det är mycket för dom”. Det gör det på något sätt värre att man i de fallen, precis som i fallet med Stina ser sig som välgörare.
Stina ombeds hålla käft på scen trots att hon kan är smart och vältalig. Hon förvägras kristen begravning trots att hon kan bibeln bättre än de flesta.
Att Hagberg valt romanen som form är lysande. Han kan hoppa fram och tillbaka mellan berättarperspektiv och utan att det blir fånigt eller övertydligt använder han sig av norrländsk dialekt här och var som gör mig sjuk av nostalgi och hemlängtan i egenskap av Norrbottning i exil.
Men “Rekviem” tycker jag är fel ord att använda. Rebecca Skloots bok om Henrietta Lacks var ett rekviem över de fruktansvärda saker hon utsattes för. Hagbergs bok är mer återhållsam än de rekviem jag hört. Mer som en sorgsen nocturne av Chopin. En melankolisk men återhållsam berättelse om det mörker som helt vanliga människor är kapabel till i jakt på status eller underhållning.
ATLAS 2012
ISBN: 917389415X Sidor: 172
Omslag: Håkan Liljemärker
Inbunden: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Godhandling
Finns den på ditt bibliotek?
11 Kommentarer
Fint skrivet. Jag har inte lyssnat på så många rekviemer (plural?) och inte heller läst Henrietta Lacks men gillar upplägget i boken som kan – om man vill – liknas vid upplägg av en mässa. Detta baserar jag på min kunskap inhämtad från wiki skall sägas.
Sen är det spännande man läser så olika, jag tycker Stor-Stina får någon slags upprättelse i boken och att den därmed kan använda ordet rekviem.
Jo jag har också ganska ytlig kunskap om rekviem inser jag nu. Läs Sagas kommentar här och mitt svar också om du vill. Uppbyggnaden är ju väldigt fin och gör mycket för boken. Jag har alltid gillat fragmentarisk uppdelning, om man nu kan kalla det så. Inte traditionellt linjär i alla fall…
SPOILER ALERT för er som inte läst.
Upprättelsen håller jag helt med dig om nu när du säger det! Har inte tänkt så innan riktigt. Det är lite som slutet i filmen Hannibal från 2001. De monster man skapat ger sig på en själv.
Upprättelsen ligger ju också lite i att trots att “vetenskapsmännen” vinner på ett sätt genom att de stjäl hennes kropp och fullkomligt förnedrar den så hittar de ingenting, hon är precis som de, mysteriet om vem hon var tar hon med sig.
Kan inte riktigt bestämma mig om jag tycker det är bra eller dåligt att man inte får vara med i hennes tankar ännu mer. Vad tycker du?
PS. “Bästisbrytning” kan vara det bästa ordet jag hört på länge för att beskriva det som det handlar om. Och jag tror du har rätt i att det finns en sån med.
Ett rekviem är en dödsmässa, musik för sorg och tröst, och måste inte vara storslaget och bombastiskt som Verdis, det kan mycket väl vara en stilla sorgesång. Jag har sjungit några stycken och hört betydligt fler och de flesta har inslag av det där stora men tyngdpunkten brukar ändå ligga i det mer stilla. Och så brukar de ju leda fram till någon sorts försoning – vila i frid. Men hur det stämmer med den här boken kan jag inte avgöra, eftersom jag inte läst den. Än.
Åh tack för kommentaren!! Ja du har helt rätt, det var helt fel av mig och baserat på min ytliga kunskap om klassisk musik. Den enda jag sett live är Mozarts Rekviem och sen har jag bara lyssnat på andra Rekviem-hits som Dvoraks och Brahms på skiva. Därför har jag alltid förknippat Requiem med de här pampiga körerna och enorma känslorna som tar plats. Jag inser att jag måste lyssna in mig mer.
Kan du tipsa om något rekviem som jag bara måste lyssna på. Vore jättekul att få tips från en som faktiskt sjunger själv! Du kanske spelat in något själv? Ituneslänk?
Uppbyggnaden är ju exakt som ett rekviem rent kapitelmässigt. Min poäng var, som du skrev, att jag ville poängtera att Rekviem för en vanskapt mest är väldigt stillsam i sin sorg medan Den odödliga Henrietta Lacks är mer upp och ner. Pampig och stillsam, stort och smått, om vartannat.
Hmmm, förut kunde man svara på en viss kommentar men tydligen inte idag. Nåväl, ska försöka undvika spoilern när jag scrollar.
Som jag skrev finns ofta det storslagna med, jag har inte läst Henrietta Lacks heller men det låter som om den följer med de musikaliska skiftena mer; i klassisk musik är det ofta så att det finns en viss variation i tempo, dynamik etc. i flersatsiga verk, så helt lugnt, stilla och långsamt tror jag inte att det finns ett enda rekviem som är.
Själv har jag sjungit Mozarts rekviem ett antal gånger, Brahms ett par-tre, Schnittkes och så delar ur Faurés, Lloyd Webbers och Verdis. Brahms är ju annorlunda, heter också Ein Deutsches Rekviem, och innehåller andra texter än ett traditionellt rekviem men där finns en sats som heter “Ihr habt nun Traurigkeit” där sopransolisten sjunger till dem som haft det svårt att hon (ja, det är väl egentligen Gud hon gör sig till språkrör för) kommer att trösta dem. Det är fantastiskt vackert och skirt men i och med att det är stor kör kan det ändå kännas just stort. Min personliga favorit är Mozarts; jag bara älskar att vara i den musiken, och förhoppningsvis får jag sjunga det igen i höst. I en kyrka upplyst av enbart stearinljus. Schnittkes rekviem kräver en hel del av både sångare och lyssnare men är bitvist väldigt suggestivt.
Och det är som korist jag sjungit allt i rekviemväg, även om jag för mig själv sjungit även solistpartier. Jag har småknastriga inspelningar på kassettband, ren dokumentation. Men professionella inspelningar av det mesta finns på Spotify/Itunes/Youtube.
Mozart har också skrivit ett stycke som heter “Sorgemusik för frimurare”; titeln används i någon svensk roman, “Maurerischer Trauermusik” på tyska, som kanske är mer vad du föreställer dig skulle passa som musik till den här boken?
PT i klassisk musik, kanske? ;-)
Vad många bra Rekviemtips. Kommer absolut att lyssna på alla dessa nu men det är ju inte direkt någon bakgrundsmusik :)
Trauermusik var ju ett fantastiskt bra tips. Jag äääälskar exakt den typen av avskalad pianomusik. Tack så himla mycket.
Hade jag bättre inkomst skulle jag betala dig för att göra en spellista men den typen av stycken. Tycker det är svårt att hitta.
Är du med i en kör nu alltså?
Ps. Bra att du sa det där med nästlade kommentarer. har fixat det nu!
Jag kan ha det som bakgrundsmusik, eller för att stänga omgivningen ute när jag måste jobba koncentrerat, men jag är ju van/miljöskadad. Jag börjar i en ny kör på tisdag och de sjunger Mozarts Rekviem i höst.
M. T. är ett orkesterstycke för liten orkester, om jag inte minns helt fel.
Spellistan kommer snart till ett kommentarsfält nära dig.
Förresten, hann du med Christer Strömholm-utställningen under ditt besök här?
Jag kan skriva till klassisk musik men inget annat. Jag har för dålig koncentrationsförmåga och hör ingenting av musiken om jag gör något. Låter skönt att kunna ha på som bakgrundsmusik. Avundas dig.
Om du gör en spellista till mig måste jag få ge tillbaka något. Vet inte vad det skulle kunna vara dock. En postrocklista kanske. Fast jag kan nog inte det lika bra som du kan klassiskt. Får fundera på detta.
Jag var i Stockholm för kort tyvärr. Kom dit precis innan konserten och åkte hem på kl 6 på morgonen. Lite trist. Hade gärna gått till fotografiska, är alltid något bra där. Bor du i Stockholm? Har du sett den?
“Vännerna på Place Blanche” var den fotobok som fick mig att vilja satsa på fotografi. Gillar du den serien?
Jag har svårt att läsa till vokalmusik, eftersom texten jag hör blandar in sig i det jag läser, men annars fungerar klassisk musik till det mesta för mig. Och du behöver inte ge något tillbaka, det här är något jag gärna delar med mig av. För tillfället är det drygt fyra timmar musik, fem rekvier och Maurerische Trauermusik.
http://open.spotify.com/user/saganordwall/playlist/0y4wf79K0JKPTXQVpw1laI
Jag bor i en Stockholmsförort men har aldrig varit på Fotografiska; däremot brukar jag se deras affischer och de påkostade reklambilagorna i tidningen och tänka att jag ska gå dit. När jag såg den nya tänkte jag på dig, eftersom jag läst att du gillar honom någonstans i din blogg. Jag har tyvärr inte någon särskild relation till bilderna; jag är faktiskt helt kass vad gäller fotografi, men nu i september ska jag gå dit primärt för Sally Mann och då får jag väl Christer Strömholm “på köpet” men ställ inga insatta frågor till mig sedan, tack!
Men herrejesus vilken lista! Ska ju åka till Tyskland på tisdag och då är det ju perfekt att ha flera timmars musik i lurarna! Tack!!! Jag återkommer när jag lyssnat.
Det jag tycker är så fantastiskt med Strömholm är att en gammal svensk militär får för sig att flytta till Paris och dokumentera transsexuella under en tid när det var olagligt att visa sin läggning öppet vilket tvingar dem in i prostitution. Och dessutom blir nära med dem. Långt för HBTQ liksom, utan att döma dem trots att han inte visste något om vad transsexualitet var. Han gör ett dokumentärt reportage lika mycket om deras liv som sin egen relation till dem, inte direkt objektivt. Det älskar jag. Och jag älskar mörkret och hur glamouren i klänningarna och sminket och håruppsättningarna och hotellen är en livlina.
Sally Mann är ju briljant! Dokumentären om henne är jättefin förresten. Såg hennes utställning på Louisiana för ett tag sen. Fantastisk inte bara i att hon lyckas skapa en egen värld i sina bilder, men hon är ju sjukt nördig med tekniken också. Kopiorna är ju bara helt perfekta. Ska bli roligt att höra vad du tyckte!
PS. Bara bokhandeln är värd ett besök :)
[…] som har läst: Bokstävlarna, Booze’n'books, Swedish Zombie, Reflektioner allteftersom, Marcusbiblioteket, Kreativituren, Lektyr. Av Maria kl. 21:19 i Recensioner | Taggar: fantastik, […]