“En modern kärleksroman” är nästan en undertitel till den här boken. Är det en regnbågsfamilj vi får möta? Är det en ny form av kärlek eller ett nytt romantiskt ideal? Är det, som modernismen var, ett tydligt brott med det som varit tidigare? Nej.
Det moderna är inskränkt till enbart berättarperspektivet. Det är den här gången en…. trumvirvel… MAN som blir lämnad och en… trumvirvel #2… KVINNA… som är otrogen och lämnar.
Visst är könsrollerna något annorlunda, huvudpersonen Samuel har en kvinnlig chef, som han dessutom börjar gråta inför på jobbet. Men nämnda chef är givetvis innehavare av de typiska omvårdande egenskaperna och beskrivs som en överarbetande duktig flicka som kommer tidigare än alla andra för att jobba undan en hel del innan själva arbetsdagen börjar. Hon förstår Samuel, är ej auktoritär osv.
Själv kan Samuel unna sig att driva runt på stan lite då och då.
Även hans fru Johanna arbetar hårt och tar med jobbet hem, något han är otroligt snabb med att ta upp efter uppbrottet. Jag stör mig boken igenom på Samuel som jag tror tycker att han själv är en modern skön dude. En kvinna på hans jobb säger att han är “för jämställd” vilket han förnekar storsint men mellan raderna känns det som att sjunker ner i ett hett bad av välbehag. Han är annorlunda än andra män, han är nästan “för jämställd” (hur nu den matematiken går ihop i vissa människors huvud).
Men hur skön är denna Samuel? Så här skön är Samuel:
(viss SPOILERVARNING utfärdas på denna lista)
- När en kvinna ber honom bjuda på en drink på krogen kräver han att bli bjuden av henne.
- När hans barn är små åker han givetvis till Sydamerika i några veckor för att stötta sin vän som behöver ha honom som en snuttefilt under pågående vårdnadstvist. Detta gör han trots att hans fru säger att hon inte vet hur hon ska orka med barnen själv.
- När han ålderskrisar i litteraturhistoriens kortaste 40-årskris ever googlar han dyra klockor och facebookbootycallar alla kvinnor som inte ingår i kategorin “bottenskrap” på hans vänlista (alltså inte de som gått upp i vikt och skaffat katt).
- När Samuel ser de “snygga tjejerna” på firmafesten får han en “känsla” av att de inte tillför något av värde till arbetsplatsen.
- Vid ett tillfälle funderar han till och med på att ringa upp Johanna så att hon ska få höra hur oroligt en av döttrarna sover.
Jag pendlar mellan att tänka att detta bara är författarens tråkiga kvinnosyn och att tänka att det kanske är rätt bra att visa hur jävla omodern den moderna mannen är så fort han inte får som han vill. Då kan jämställdheten dra åt helvete typ… och allt det han satt på piedestal under förälskelsefasen är plötsligt det han stör sig på hos Johanna.
Tyvärr lutar jag nog ändå mot att det här är rätt långt ifrån att bli min nya favoritroman i skilsmässogenren. Den underbara kärnfamiljen där en skilsmässa alltid skadar barnen och där otrohetens alla intima detaljer måste avkrävas känns tyvärr lite för gjord. Det jag framför allt saknar är en beskrivning av kärleken de haft. Förälskelsen beskrivs, skilsmässan beskrivs. Men vad har de egentligen haft under alla de år däremellan som varit djupare än attraktion och som Samuel nu sörjer så mycket?
DAMM Förlag 2012
ISBN: 9789175370828 Sidor: 287
Omslag: Maria Sundberg
Inbunden: Bokus, Adlibris
Köp via Godhandling
Finns den inne på biblioteket?
26 Kommentarer
Det här var väl knappt en tvåa…
Jag tror att det han saknar är mer en idé om vad de hade än vad de faktiskt hade om man synar det i sömmarna. Idén om den lyckliga familjen, den alltuppfyllande tvåsamheten, om än i en nödfas snarare än en lustfas. Och en kontrast mot det vännen saknar. En viss självgodhet i att ha lyckats bättre. En månad efter att jag läst den är mycket glömt men samtidigt har den sina diskussionsvärda inslag.
(Spoilervarning för er som ej läst)
Jo du har nog rätt i att den är en 2a. Men som sagt en väldigt bra bokcirkelbok. Den var lätt att prata om och många hade olika åsikter.
Det är verkligen så att Samuel saknar idén om den lyckliga familjen. Men jag tycker att förälskelsepartierna verkar vara tänkt att fylla funktionen “detta hade vi”. Jag tycker slutet är så obehagligt också, hur han blir nån sorts hjälte som “fick rätt”. Hade varit coolare om han fattat vilken douche han är för att nya killen är en mycket bättre person eller om det var Samuel som spårade ur totalt och blev våldsam. Eller?
Listan var på pricken. Vilken skön dude. Jag avskyr honom.
Haha vad skönt att vi är ense. Länge sen jag blev så provocerad av en karaktär. Det är nog hans självgodhet tror jag… han är så nöjd med martyrrollen.
Är det bara jag som tyckte det var totalt underbart att få läsa om en man som totalt går ner sig i en skilsmässa? Vi har ju fått läsa så många om den ledsna kvinnan, powerkvinnan, mannen som inte bryr sig och så nu får vi den dryga karln som tar ansvar – bara för att vara douchig. Jag tycker det är fantastiskt.
(SPOILER alert för er som inte läst boken ännu)
Ninni > Vad kul att du kommenterar!
Jo jag kan förstå den ingången men problemet för mig var att det var sån manlig douchig stereotyp som ändå framställdes lite på ett sätt som om han trots allt hade lite “rätt” i att känna som han gör och göra som han gör. Han har ju trots allt blivit så sviken…. lite så uppfattar jag att den var berättad.
Och så tycker jag det är så klassiskt sätt att avsluta en berättelse på att jag bara blir provocerad. Kvinnan som brutit upp måste trots allt få ett straff, det finns FÖR många exempel på film och i böcker där kvinnan måste dö eller skadas eller ta livet av sig på slutet för att knyta ihop säcken. Det blir lite som att vi ska förstå att Samuel inte är så hemsk, att han är en fin kille som trots allt inte skulle göra nåt sånt åtminstone. Jag blir lite illamående av att kvinnan behöver sättas på sin plats genom detta och bli räddad av mannen.
Eller övertolkar jag nu?
Gillade du partierna på skolan? De tyckte jag faktiskt var lite ovanliga i det att han var sån groupie till henne och bara beundrade henne. Det var lite fint.
Jag gillade också det Ninni! Att han lever ut att han tycker så synd om sig själv på ett sätt som är väldigt osympatiskt egentligen.
jag har inget emot att en sån person skildras, det tycker jag är ganska spännande. Men jag tycker att boken är skriven som om jag ska gilla den här personen trots hans fel och brister och det har jag svårt för. Däremot går det ju att identifiera sig totalt med tyck-synd-om-mig-känslan. Alltför väl :)
Hi, hi – ett tag där funderade jag på om vi läst samma bok ;) Vi ser hursomhelst väldigt olika saker. Jag gillade det här! Jag gillat hur han spelar ut “det är synd om mig”-kortet fullt ut.
Hahaha jo jag har märkt hur olika människor fått ut helt olika saker när det gäller just denna bok. Jag har nog framför allt ett problem med att det känns som att all denna ärlighet från Samuels sida ska få mig att “förstå” honom. Jag gillar Johanna men jag gillar inte riktigt hur hon framställs. Som att hon är tvungen att ta all denna skit bara för att hon vill bryta upp. Beskrivningen av hans romantiserande av tvåsamhet och parrelation för parrelationens skull känns. Jag gillar inte riktigt det omogna i att beskriva att det är den som “gör slut” också ska behöva bära allt detta som hon utsätts för. Men hur känner du inför Johanna till exempel?
Både gått upp i vikt OCH skaffat katt. Fy! :)
Ja eller hur. Det är heeeeelt sjukt ju!!!
Är i mitten av den här och har väl inte älskat den hittills – men nu blev jag då allra mest less och opepp. Jag måste inte läsa klart, va?
Hahaha vanligtvis brukar jag inte låta folk sluta läsa mitt i men jag är beredd att göra ett undantag. Är däremot många som gillat ju, vad är det för fel på oss?
Vi är smartare än dom såklart. Vad annars? Hehe.
Hahaha. Vi har lite olika självbild men jag tror jag ska försöka synka mig lite mer mot dina slutsatser :)
Åh. Den där ligger i min hög (överraskningsrecex) och min läslust sjönk just massor. Har inget tålamod med stolpskottsmän. :-(
Nej jag har lite problem med att en sån person trots allt framställs lite som om att han är sympatisk eftersom han känner till sina dåliga sidor. Däremot hade det varit intressant om han framställts som ett as. Nu är det en underton som säger typ “så här känner alla när de blir sårade”. Så tolkar jag det. Men många har ju tyckt helt tvärt om. Vore ju faktiskt kul att höra vad du tycker!
Men alla som gått igenom ett uppbrott eller skilsmässa vet väl att det är precis såhär man känner? Den som lämnar blir svinet och det finns väl inget utrymme för att ens beskriva den som lämnar som en sympatisk person, om det nu ska bli ur ett äkta berättarperspektiv. Samma sak med jämställdheten, visst du kan störa dig på ojämnheten men hur tror du egentligen att det ser ut i verklighetens familjer? Jag tycker att boken var bra och väldigt realistisk. Vill jag läsa om jämställdhet eller annat PK-material så är väl inte en skilsmässoroman det första valet. Rekommenderar alla att läsa den här boken, det är ett uppvaknande för oss alla som lever i en relation som vi kanske ibland tar förgivet.
Vad kul att få kommentar från en läsare som har en helt annan ingång än jag själv! Ungefär såhär har jag tänkt: jag skriver ju faktiskt i recensionen att jag faktiskt ser en poäng i att visa upp alla dessa osympatiska drag. Jag tycker verkligen inte att en ojämställd karaktär drar ner betyget för en bok, verkligen inte! Snarare tvärt om. Anledningen till att jag räknar upp hur ojämställd och svinig Samuel är för att boken presenteras som “En modern kärleksroman”. För mig var det svårt att identifiera vad som var “modernt”. Efter att ha tittat på huvudkaraktärens olika personlighetsdrag efter uppbrottet kan jag konstatera att det uppenbarligen inte är huvudkaraktären som är särskilt “modern”. Han beter sig som, precis som du påpekar, väldigt många män (och kanske kvinnor också?) beter sig i samma situation. Jag gillar inte karaktären alls men jag tycker inte att boken är dålig för att huvudpersonen är dålig.
Jag har också blivit dumpad, och sviken. Men det betyder inte att jag slutat respektera den personen som gjort detta mot mig. Jag har heller inte velat denna person illa. Gör det mig “modernare”? det vet jag inte. Hade jag blivit en intressantare romankaraktär? Absolut inte! Det är inte det jag har försökt skriva om i recensionen. Jag försöker beskriva att det enda vi får ut av boken är berättad ur just ett manlig perspektiv (vilket framhålls som extra viktigt på bokens baksida) är att män verkar reagera så mycket mer osympatiskt på en skilsmässa än vad kvinnliga karaktärer i liknande romaner gör. Och visst, jag tror absolut att det stämmer.
Däremot tycker jag att allt detta uppräknande av osympatiska drag är rätt trist ur ett litterärt perspektiv eftersom själva kärleken mellan dem aldrig beskrivs. Vad är det som Samuel upplevt med Johanna i deras äktenskap som gör att han nu agerar på det här sättet? Att som författare välja att beskriva förälskelsefasen tycker jag är konstigt ur det perspektivet. Varför inte beskriva hur deras äktenskap varit? Hur den kärleken ser ut får vi som läsare aldrig veta tyvärr. Då blir det också svårare att förstå och identifiera sig med alla de osympatiska dragen. Det är där min kritik ligger. Nu framstår det nästan som att han enbart vill rädda familjen av prestigeskäl, för att det är förnedrande att bli dumpad och inte för att han faktiskt fortfarande älskar Johanna. Han har ju trots allt varit väldigt attraherad av en annan kvinna. Jag tycker att det litterära valet är en miss och gör boken sämre än vad den kunnat vara. Hade det inte varit intressant att undersöka varför man så ofta kanske känner att något i ett förhållande gått förlorat men att man samtidigt vill bevara det till varje pris?
Sen tycker jag att slutet är ett klassiskt patriarkalt slut tyvärr, kvinnor på film och i romaner som går utanför normen tar ofta livet av sig i slutet eller får något annat sorts “straff”. Åtminstone när det är en man som står för manuset. Jag kan tycka att det är intressant att påpeka sånt eftersom jag undrar vad den berättartekniska funktionen är. Är det för att visa att Samuel trots allt “hade rätt”? Samuel får svepa in som en hjälte vilket jag inte jag inte tycker passar i berättelsen. Det blir på något sett som att han trots allt är den sympatiske i berättelsen.
Det finns en energi i boken som är svår att värja sig mot. Underbar kärleksroman! Slutet är bara ett Hollywoodslut så att boken ska kunna bli film, tror jag. Det funkar. En väldigt bra bok och jag hoppas på fler böcker från författaren.
Jag tycker alltid det är roligt att läsa dina skarpa analyser. Fast jag håller ju inte med den här gången (som du vet :). Jag är inne på Västmanländskans linje; jag tyckte det var jäkligt bra att få ett oförskönat “jag har blivit dumpad och nu beter jag mig ovärdigt, inkonsekvent, sårat, egoistiskt etc-perspektiv”. Och därför framstår ju inte Samuel som särskilt sympatisk heller, men kanske inte vare sig bättre eller sämre än många andra som hamnar i samma situation.. ? Och jag tyckte heller inte att man fick intryck av att Johanna var någon häxa (inte bokstavligen, Marcus ;)); fattade inte någon antipati för henne utifrån den beskrivning som gavs. Tyckte faktiskt mycket om boken, kände att jag kunde relatera (med bägge parterna) och blev rätt berörd.
Hahaha gud vad mitt ego myser nu när du skriver så snällt om min “skarphet” även om min instinkt är att vifta bort såna kommentarer. Nej vi tycker ju väldigt olika här men jag tyckte att det här var en utmärkt bok för bokcirklande. Jag hade gärna suttit 2 timmar på scenen och pratat om den här när vi väl var igång just för att vi inte alls delade samma upplevelse (och också delvis för att jag gillade uppmärksamheten när nervositeten lagt sig men det kan vi prata om vid annat tillfälle). Och tro det eller ej så tycker jag faktiskt också att det är jättebra att boken handlar om detta manligt kränkta ego-perspektiv! Jag tycker det är asbra att det skildras hur lågt en person kan sjunka när den blir sviken. Och dessa delar tycker jag är väldigt trovärdigt skildrade! Det är inte dessa partier som gör att jag tycker boken är svag men jag tror inte riktigt jag är nog duktig på att uttrycka det bara.
Jag kan försöka lite igen: problemet med boken är att alla dessa osympatiska och kränkande tankar som Samuel har mynnar ut i en känsla för mig att han trots allt “har rätt” i slutet. Nu är jag ju ingen skrivcoach men hade jag fått föreslå något så hade det varit huvudpersonen Samuel som straffats på något sätt i slutet. Nu framstår han som en hjälte och som den sympatiska. Karaktären är väldigt välskriven men berättartekniken tycker jag inte håller hela vägen. Jag tycker också att det saknas partier där jag som läsare kan förstå varför han känner så starkt som han gör, han har ju trots allt svikit henne långt innan hon sviker honom, och deras liv skildras ju inte ett dugg utan författaren har valt att fokusera på förälskelsen i sidostoryn som trots allt är en väldigt liten del av deras förhållande. Varför tror du att han gjort valt att beskriva den istället för att beskriva deras äktenskap? Varför klarar han inte av att separera när han trots allt också känt som Johanna? Handlar det “moderna” kärleksförhållandet mer om prestige och något luddigt hedersbegrepp (“mig lämnar du minsann inte!” typ…) än vad det faktiskt handlar om kärlek. Det tycker jag är en jätteintressant frågeställning som jag tycker inte genomförs riktigt så bra som jag hoppas på i början av läsningen. Kanske kan du förtydliga det här lite för mig? Jag är faktiskt beredd att erkänna att jag kan ha missförstått allt även om det nog krävs en hel del förklaring.
Jag förstår hur du menar och du förklarar inte dåligt, men jag upplever boken lite annorlunda än du.
För mig framstår inte Samuel som så himla sympatisk eller som någon hjälte. Men jag tycker slutet mer handlar om acceptans än om hämnd. Samuel förstår att separationen är ett faktum och jag tror att han också ser sin del i det. Jag känner att om han hade “triumferat” i detta skulle det ha blivit ett slut där Johanna kom tillbaka till honom och erkände sitt misstag. Då hade det mycket starkare framstått som någon “där-visade-jag dig-allt” och det hade jag nog inte gillat.
Varför känner Samuel så starkt trots att han varit den som börjat flirta med någon annan först? Ja, det kan man bara gissa förstås, men jag upplever det som högst mänskligt. Att bli försmådd – även om man själv gjort sig skyldig till synder – är nog inte så konstigt, även om det förstås blir svårare att moraliskt rättfärdiga det. Jag tyckte det var här det blev extra intressant. Hade Samuel “bara” varit ett offer med ett rent samvete hade det blivit en mycket ljum historia. Men nu blir hans agerande mer komplext.
Varför Peo Bengtsson inte fokuserat på att skildra äktenskapet. Ja, du? :) Men i de tillbakablickar vi får tycker jag mig se att äktenskapet egentligen aldrig varit så särskilt översvallande lyckligt. Däremot får jag en känsla av att Samuel har en sämre självkänsla och har varit mer beroende av Johanna än vice versa. Att vara i “underläge” i ett förhållande kan skapa starka känslor som också kan förklara varför han tar separationen så dåligt.
Jag kan dock hålla med om att avsnittet där Johanna blir misshandlad kändes lite för mastigt. Det hade kunnat räcka med att hon insåg att Adam inte var för henne.
Jag vet inte om jag är något vidare på att besvara dina frågor, men håller med om att det hade varit superintressant (för oss iaf ;)) att få ett par timmar till att diskutera.
Har sent om sides läst romanen. Tappar lite hopp om dig efter din recension. Det är ju en strålande kärlekshistoria! Man väljer vad man vill se, ditt fokus känns sökt. Som om ATT berättelsen är skriven gör dig arg.
Intressant att du tappar ditt hopp om mig. Jag är nog ganska förtappad när jag känner efter.
Vad är det som är strålande i kärlekshistorien tycker du? Problemet är för mig att jag inte fick den där kärleken beskriven någonstans på ett sätt som berörde mig, vilket jag ju också skriver. Det verkar snarare vara ett ego eller en självkänsla som skadas av uppbrottet. En känsla av sårad stolthet eller något. Jag tar ju också upp det problem jag har med att avgöra om det är en bra skildring av dålig kvinnosyn eller om det faktiskt är så att romanen är ett exempel på dålig just sådan. Här har jag inget svar. Detta är problem jag alltid tycker är svåra att avgöra.
Min invändning mot boken är nog inte så mycket ATT den är skriven utan att den presenteras som något den inte är: modern. På vilket sätt tycker du den är modern?