Eftersom den ändå är baserad på Joyce Carol Oates bok med samma samma namn tänker jag att det är okej att jag gör en tillfällig avstickare från all things bokrelaterade idag och inkluderar rörlig bild i bloggen.
Jag hade ingen aning om vad det var för en film jag skulle se innan (jag H A T A R 99% av alla filmtrailers nuförtin eftersom de visar typ slutscenen efter 5 sekunder) allt jag visste var att JCO skrivit based on-boken. Jag blev direkt besviken när 50-talsbilar är bland det första som dyker upp i filmen eftersom att de allra flesta gångerna vi kastas tillbaka till 50-talet är det samma trista stereotypt pojkstreckiga uppväxtskildringar filmade med Sunset Beach-filter och fina färger.
Jag satt och försökte formulera min sågning redan efter nån minut: 50-talet på film är trist oavsett om det är pre-Vietnamn-flashback i krigsfilm, Stephen King-barndomsskildring i generisk skräckis eller en helt vanlig krackelerande-kärnfamilj-i-välbärgade-förorten-rulle.
Det dröjer inte länge förrän jag glömmer detta. 30 minuter senare sitter jag med gråten i halsen, både av lycka inför den vänskap de hittar i varandra, och som jag själv saknade så intensivt när jag var ett sorgset litet emoteen, men också över allt det sorgliga som tyvärr går att känna igen sig i cirka 60 år senare.
Ploten är ungefär såhär: den unkna fabriken (a.k.a samhället, skolan, vuxna män) som med hjälp av övergrepp ska producera duktigt lydiga kvinnor för samman några unga tjejer som får nog. Från början är de två tjejer som hittar styrka i att utbyta erfarenheter och utöva små hämndaktioner/aktivism, efter ett tag ansluter sig fler till systerskapet.
Det är framför allt en film om ett politiskt uppvaknande. Filmrecensenten (och sociala-medier-geniet) Emma Gray Munthe benämner det som “politiska klyschor” vilket jag håller med om att det finns många av, men jag tycker att just detta är fint eftersom en får följa med från ax till limpa i det feministiska tillblivandet.
Hela filmens dramaturgi är uppbyggd kring hur den individuella erfarenheten sakta sätts i ett större sammanhang. I början är hämnden därför riktad mot de individer som begått orättvisor och övergrepp. Mer och mer riktas den in på det bakomliggande systemet. “Legs” frustration över sakers tillstånd går rakt in i hjärtat på mig vid flera tillfällen.
Släng sedan in en hel del bra musik, bra kameraarbete och en massa gruppsykologi i mixen och det kan liksom inte gå fel.
‘Nough said, gå och se!
(och kom sen tillbaka hit till kommentarsfältet och säg vem du är i gruppen, jag är Rita)
0 Kommentarer