BT:s Debutantpris + Kristofer Ahlström Bara någon att straffa
Den 23 februari delar Borås Tidning utan deras Debutantpris på 100 000kr. Därför är februari debutantmånad här på bloggen! Fram till prisutdelningen, som jag givetvis kommer närvara vid och liveblogga ifrån, så kommer jag läsa alla nominerade och skriva om dem under kategorin “Debutantpriset”. Först ut är Bara någon att straffa.
Bokens handling utgår ifrån ett ganska klassiskt upplägg. En ung man vänder hem till Stockholm efter att hans mamma dött för att rensa ut huset, sälja det och gå på mammans begravning. Han träffar en gammal barndomsvän och några gubbar med namn som Storbaronen. Minnen från barndomen skildras, ofta ganska obehagliga och våldsamma.
Han träffar efter ett tag “fastlänningen” Maria som man inte får veta särskilt mycket om men som han kan klaga för om förfallet som sker på Gotland. Turismen har blivit det viktiga, att anpassa sig till efterfrågan från fastlänningarna. De bofasta är numera i minoritet om man ser till vilka som äger mark där. Huvudpersonen har själv lämnat ön och berättat för mamman att han aldrig i livet kommer att komma tillbaka.
Tänk Två killar och en tjej möter Att uppfinna ensamheten möter A clockwork orange. Plus ett rejält mått av språkakrobatik. Mycket är väldigt bra i språket, som t.ex. miljöbeskrivningar:
“Gården stod övergiven och undanskuffad längst bak i någons dåliga samvete…”
Däremot tycker jag att det blir krystat när även dialogen är fylld av beskrivningar som t.ex:
“Och inget testamente har han skrivit heller. Han säger att det vore som att ta ut döden i förskott.” Han skrattar ut en fnysning. “Som om den nånsin skulle komma retroaktivt.”
Eller: “Som att låta ödet avgöra, att sätta sig bakom ratten i en sån bil.” / “Kanske” / “Fast det kan man väl säga om det mesta i livet.”
Det är väldigt snyggt bitvis, javisst är det det, men ofta lite kvasifilosofiskt och det får mig att stanna upp i läsningen hela tiden på samma sätt som dialogen i en Bergmanfilm gör en lite för medveten om att det är en skriven dialog rätt ofta. Illusion bryts. Alla karaktärer i boken pratar på det här sättet, poetiskt och ständigt kontemplerande kring livet och döden. Nu har jag i och för sig inte varit på Gotland men jag kan inte tänka mig att man ens där pratar så. Och i varje fall inte hela tiden.
På samma sätt stannas min läsning upp av de ständiga bibelalluderingarna och faktauppgifterna om både högt och lågt. Visst, man får veta huvudpersonen stannat inne och läst väldigt mycket och det kanske kan förklara att det nästan blir wikipedia av vissa beskrivningar, men ibland blir det för mycket. Som under en av de mest spännande händelserna när huvudpersonen gömmer sig och en moped passerar. Då lyssnar han givetvis inte efter att “ljudet” ska försvinna utan “dopplereffekten”.
Jag tycker inte att all denna språkkonst och faktaskryt behövs, berättelsen är bra i sig, den känns väldigt autentisk och trovärdig. Jag gillar buttra hemvändare som går runt och minns sitt liv under lågsäsong. Tycker inte heller att det blir FÖR mycket barndomsåterblickande, vilket jag blivit väldigt allergisk mot över tiden. Tycker det är bra med en huvudperson som är lite självgod och som man inte riktigt tycker om (bikaraktärerna Maria och Jonas verkar trevliga däremot) och jag tycker om att man inte riktigt vet om det är en kärlekshistoria eller inte.
Det jag tycker känns nytt är hur glesbygden på ön skildras utifrån den högst personliga uppfattningen att det är butikskedjorna och turismen som förstört allt som är bra med den Gotländska ön. Det sägs inte rakt ut men det är nästan som att mammans död är en konsekvens av de stora skrytbyggena till sommarhus. Och alla de tre huvudkaraktärerna hatar det nästan lika mycket, ändå är de alla i allra högsta grad bidragande till det problemet, något som skildras väldigt snyggt och utan att skriva läsaren på näsan.
… Read More
