marcusbiblioteket

Ett eget rum – avsnitt 3

Say cheerio to school! I avsnitt 3 av litteraturpodden Ett eget rum pratar jag och Tuva om boken Ten things I’ve learnt about love av Sarah Butler.

Det blir bastu, belly button jello shots, cupcakes, listor, hemlöshet och ett raseriutbrott mot Girls.

Musiken görs av Gisela

RSS-länk för att prenumerera: http://ettegetrum.libsyn.com/rss
iTunes-länk: https://itunes.apple.com/se/podcast/ett-eget-rum/id812063026?l=en
Vill du ladda hem den som .mp3 högerklicka här, välj “spara länk som”.

Litteraturlista för avsnitt 3
Butler, Sarah – Ten things I’ve learnt about love
Dunham, Lena – Not that kind of girl
Gessen, Masha – Ord kan krossa betong : Berättelsen om Pussy Riot
Gessen, Masha – Mannen utan ansikte
Fahs, Breanne – Valerie Solanas – The Defiant Life of the Woman Who Wrote Scum (and Shot Andy Warhol)
Knausgård, Karl-Ove – Min kamp 1
Nicholls, David – En dag
Steele, Danielle – Sunset in St. Tropez
Kadefors, Sara – Borta bäst
Bowen, James – A Street Cat Named Bob – How One Man and His Cat Found Hope on the Streets

Paris dag 1+2

Baren/muséet Le comptoir général

Vintagebutik

Hotel du Nord där filmen med samma namn spelades in 1938

Hubertine Auclerts gravsten.

Oscar Wildes gravsten

Le comptoir général

Le comptoir général

Dag 3+4 hittar du här: marcusbiblioteket.com/?p=7297

Lika som bär

Lena Dunhams nya omslag är sååå mycket finare än det förra förslaget. Och lite lik Truman Capotes In Cold blood, don’t you think?

The hills are alive…

Idag såg jag Khaled Hosseinis Och bergen svarade för första gången som storpocket och fick en chock! EN CHOCK!

Men innan vi kommer till det lite bakgrund: när boken kom som inbunden tyckte jag att det var en fin färgskala och behagligt och snyggt med fjädrarna. Men jag började fundera på om det inte är lite klyschigt att det alltid ska vara motljus/solnedgång, silhuetter och luftperspektiv så fort en bok ska vara lite internationell (läs: utspela sig utanför Västeuropa). Jag gick hem och googlade och började samla på mig liknande mustiga omslag till ett framtida inlägg. Jag la till och med in bilderna i ett utkastinlägg att jobba vidare på:

Case closed tänkte jag men hann inte skriva klart inlägget den dagen och det föll i glömska. Men så! *mullrig musik* CHOCKEN! Idag såg jag boken i storpocketformat och märkligt nog hade människorna på omslagsbilden klonats. W.T.F?!

Jag hittade ingen digitaliserad bild av det nya omslaget på nätet i bra kvalitet och fick därför fota av det undre omslaget, i verkligheten skiljer sig alltså inte färgerna åt. Detta är helt sant även om jag inser att vissa av er som läser det här kommer tro att det är något flams på gång (flamset kommer längre ner i det här inlägget). Här finns dock en pixlig version av just detta omslag på Täby biblioteks hemsida för er som är källkritiska.

Frågetecknet kring kloning av silhuetterna är inte bara obegripligt att förstå syftet med, det är också ganska taffligt gjort. I bilden nedan syns det i cirkel 1 att hårbandet är identiskt på de båda barnen som sitter på de vuxnas axlar. I cirkel nr 2 har jag lagt dem på varandra och inverterat färgerna på den ena för att se att konturerna är identiska.

Jag fortsatte göra såna här inzoomningar på byxbenen som föll på exakt samma sätt och på det högra barnets öra som var identiskt. Case closed tänkte jag. Igen. Men när jag satt med bilden i mitt bildbehandlingsprogram och letade fler bevis började saker hända… Jag förstod att det inte var en klantig grafisk designer som varit framme. Det var faktiskt silhuetterna själva som ändrade på omslaget!!! Lite som i Toy Story-filmerna verkade det som att silhuetterna fick liv när de trodde att ingen såg på. Jag hann ta några skärmdumpar av det hela, det blir riktigt otäckt mot slutet så känsliga omslagskonnässörer varnas härmed för starka bilder:

Killar kan

Kan dom? Vill dom? Törs dom? Jamen såklart. Ska man få något gjort får man göra det själv. Med betoning på man.

1999 kom boken Fittstim, ett infamt brev från Österlenaren Ulf Lundell publicerades i den första upplagan och Ulfie blev kränkt och stämde Bonniers på 1000 kr. Han fick sin lax och vred om kniven när han i egenskap av författare lämnade det Bonnierägda förlaget W&W för det mindre förlaget Schultz* där han tröstade sig med att bland annat ge ut den dryga 1 kg tunga diktasamlingen/romanen/bloken Frukost på en främmande planet och dränka sina sorger i potatistryck. Hur långt ner i potatistrycksträsken han gick kommer vi aldrig få veta men vad vi vet är att 2003 kom skivan En eld ikväll och därefter har inget potatisrelaterat från Österlen skådat offentlighetens ljus.

2010 gjorde en Ulfie en The Ark och gav ut en bokskiva med namnet En öppen vinter, den här gången fick min idol (nej jag kommer aldrig sluta tjata om att hon är det) Nina Ulmaja uppdraget att klistra samman Ulfensteins egna semesterfotografier till ett omslag. Sen gammalt vet vi ju att han är ett stort fan av fotografen Christer Strömholm (hans favoritfoto av Chrille S är en bild på en död hund men den kommer jag inte länka till pga för brutal, jag kan inte se bilder på döda djur, får akut hjärtsnörp då) och även låtit sonen Joakim Strömholm fotografera flera av hans egna författarbilder och skivomslag.

*=han har nu lämnat Schultz och kilar sen flera år återigen stadigt med Bonniers.

Håkan Nesser bor även han på en plats som är mytomspunnen för sina monumentala offentliga konstverk och konsthantverksförsäljning till turister: Gotland. Där skriver han böcker om människor som är i riskzonen för att få få namnlappar klistrade på sig om de besökte Gomorron Sverige och ägnar sig åt de visuella konsterna. Hans senaste bok har ett fotografi signerat författaren själv på omslaget.

När vi får vi se dig på instagram Håkan?? Här är mina bästa nicknameförslag ifall du kör fast när du ska regga dig:

1. LochNesser
2. Hakanfrankumla
3. Dr_Klimke
4. Husbilshakan
5. Litteraturveteeren

En författare som inte bara är ett geni (enligt säkra källor) när det kommer till skrivandet är Stig Larsson a.k.a mannen som tvingade Lisbeth Salanders pappa att för alla framtid vara känd som “Menar du Sti-E-g eller Stiig?”. Givetvis begränsas inte hans talang till att skalda, hitta på superfyndiga artistnamn för att undvika tossiga förväxlingar samt att ha en kvinnosyn placerad på ett av Sveriges mest sluttande plan. Nejdå, han är även bildkonstnär och har illustrerat många av sina gamla klassiska diktsamlingar med sina pensel. Tyvärr är de svåra att hitta online så ni får försöka nöja er med dessa lite pixliga varianter som tyvärr inte gör dem rättvisa.