marcusbiblioteket

CSI: Bokomslag

CSI: Bokomslag #5 – Jack Reacher och revan i tid och rum

By marcusbiblioteket On 2014/05/13

I serien Crime scene investigation: Bokomslag har vi idag nått fram till kioskvältaren Lee Child och omslaget till hans The Affair. Vid en första anblick framstår omslaget som ett ganska genomsnittligt amerikanskt deckaromslag. Inga konstigheter egentligen; några silhuetter, några dramatiska moln, en polisbil. Men plötsligt vaknar en med ett ryck, vad är det som händer här egentligen? Ju mer en tittar på omslaget desto mer verkar det framstå som en total uppochnervänd värld där så gott som alla naturlagar är satta ur spel samt tid och rum blandas på ett omysigt sätt. För att se alla detaljer tydligt går det att klicka på bilderna och se dem högupplösta.

1. En egen måne. Vi värmer upp denna brottsplatsundersökning med något väldigt konkret och enkelt: en fullmåne som är genomskinlig. WTF?! Förmodligen är det någon som använt verktyget “trollstav” i Photoshop (jag skojar inte, det finns ett sånt verktyg, men mugglare som tar det verktyget lite för bokstavligt bör hålla sig borta och frilägga planeter för hand istället, det är faktiskt inte jättesvårt).

2. Vem är du, vem är jag? På flera av Lee Childs böcker förekommer denna man. Han har samma jacka, samma jeans, samma kortklippta frisyr och på samtliga bilder så är han precis på väg att ta ett steg med vänster fot, alternativt stöder han sig alltid på höger ben pga någon sorts skada. Det är lätt att tro att det är huvudkaraktären Jack Reacher men tack vare detta omslag kan vi äntligen ta reda på om det verkligen är Jack. Eftersom bilen på bilden är en Chevrolet Caprice årsmodell 1990 (nej jag kan inte sån här skit utantill, jag googlade en hel eftermiddag) är det lätt att jämföra bilens höjd – 147,8 cm (alltså dubbelt så lång som Tom Cruise) – med Jack Reachers längd i böckerna – 196 cm – och konstatera att mannen på bokomslaget enligt skalan är ungefär 8 cm för kort. Och då har jag inte räknat med att mannen på omslaget faktiskt står på en hög med grus. Vem är denna två äpplen för korta halta man som spelar så stor roll att han hamnar på omslagen?

3. Fast car. Kommer ni ihåg texten till Tracy Chapmans gamla hit: You got a fast police car, från 1990 med Kalifornienskyltar trots att boken utspelar sig 21 år senare i Mississippi, I want a ticket to anywhere, maybe we make a deal, att den som gjort detta omslag inte ska få göra fler omslag….

4. Smoke Gets In Your Eyes. Eller nåt… Det ser hur som helst ut som att någon lagt ifrån sig en cigarett och somnat och sen hoppats att ingen ska se hur ett rakt streck i 18 graders vinkel sabbat en bit av omslaget..

5. Fly me to the moon. Särskilt långt verkar det ju inte vara till månen i den här bilden med tanke på att det finns moln bakom (!!!) den. Hade molnen varit framför hade de skuggat månens reflekterade ljus åtminstone en aning ungefär som det brukar se ut på typ alla andra bilder av månen en molnig kväll.

6. Märk hur vår skugga. Mannen som inte är Jack Reacher (repetera punkt 2 om så behövs) har en skugga 51 grader ut från sin kropp. Eftersom vinkeln är så brant är det rimligt att anta att det är solen som är ljuskällan som bildar skuggan (vilket bekräftas i punkt 7). Den höga stolpen en bit fram borde med andra ord också få en liknande skugga. Om vi jämför djupet i bilden med stolpen till vänster i bild som är sammankopplad med en vajer ser vi ungefär vart den skuggan borde falla. Där finns dock ingen skugga alls. Kanske är det Movitz, Bellman och Thåström som supit bort den.

7. Black hole sun. Ja hela det här bokomslaget utspelar sig i en motsägelse som till och med fått Dana Scully att bli en believer. Det är fullmåne och solljus och moln på samma gång. I den övre cirkeln ser vi blänket i en av lamporna i bakrutan av polisbilen från en annan tidsepok. Det är så starkt ljus att de speglas i lacken på bilen. Ändå verkar inte kvinnan som lutar sig mot bilen påverkas av detta solljus, hennes tröja är full av skuggor i de veck som bildats. Nanotyg eller en svart sol? Ja hela hon verkar ju faktiskt stå i skugga märkligt nog. Och inte reflekteras hon i lacken heller trots att hon står lutad mot bilen.

8. Hips don’t lie. Läs med Anders Eldemanröst: Hips don’t lie, Ja så skaldar en av våra mest kända popsångerskor. Fast i det här fallet ljuger höfter. Denna kvinna är inte bara immun mot fysikens lagar kring ljus, hon trotsar även gravitationen genom att täcka bakre kanten av bilen med sitt lår samtidigt som hon står tätt med fötterna vid däcket. På en Chevy Caprice från 1990 skulle detta innebära att hon måste stå lutad minst 49 grader, se den röda streckade linjen och pröva sen att ställ dig med samma lutning. Häpna därefter över denna märklig superkraft… VEM ÄR DEN HÄR KVINNAN??!?!?!

Recensioner

Banbrytande mode

By marcusbiblioteket On 2014/05/09

Idag recenserar jag Karina Ericsson Wärns snygga och underhållande bok om mode:

dagensbok.com/2014/05/09/banbrytande-mode/

Bokomslag

Gallerirunda med svenska författare

By marcusbiblioteket On 2014/05/04

Jag såg att författaren Therese Bohman twittrade ut omslaget till sin kommande bok (kommer i augusti) och, precis som debutromanen, pryds den av en oljemålning. Eftersom det är söndag – gallerirundornas officiella högtidsdag – och eftersom jag fortfarande ligger hemma och är förkyld och tycker synd om mig själv – så inspireras jag av Bohmans bok och låter den här dagen avslutas med en digital gallerirunda i böckernas värld.

Här är några av de omslag jag tycker lyckats bra med att använda konst. Har du något tips på skönlitteratur med konst på omslaget så kommentera gärna!

(Konstnärernas namn länkar till google bild-sökningar av respektive konstnär för den som vill se mer.)

Lucian Freud föddes 1922. Hans farfar jobbade med psyket och hette Sigmund. Han har målat den engelska drottningen bland andra. På Bohmans omslag syns en detalj från Night portrait från 1978.

Bohmans debutomslag är en detalj från Paul Delaroches La jeune martyre från 1855. Den franske målaren är bland annat känd för att ha skildrat Napoleons alpvandring på ett mer realistiskt sätt än den mer romantiserande Jaques-Louis David.

Carl-Johan Vallgren, som efter sin stora hit skrev en bok om konstförfalskande Kunzelmann & Kunzelmann var faktiskt inne på konstförvanskning redan vid genombrottet. Omslaget till den augustvinnande boken om Hercule Barfuss är faktiskt ganska kraftigt retuscherad. Caspar David Friedrichs sublima Mondaufgang am meer från 1822 innehåller i originalet tre personer.

Ola Billgren (ej släkt med Ernst Kirchsteiger eller någon annan Ernst heller för den delen) började måla fotorealistiskt på 1960-talet och 1971 målade han Interiör som precis som många av hans fotorealistiska målningar föreställer en bortvänd människa i en scen som det inte är omöjligt att känna igen sig i om en någon gång varit deprimerad. Match made in heaven när det gäller bokens innehåll skulle jag säga.

Maja Lundgrens titel anspelar på att uttrycket Vilhelm Ekelunds citat “myggen är värre än tigrarna”. Alltså: många myggors stick är värre än ett hugg från en tiger. Många ansåg förvisso att hon högg huvudet av många kulturarbetare i boken (som utspelar sig i Neapel och pryds av en staty av Beneveuto Cellini som går att se i Florens) men nog tror jag att tanken är att huvudet ska föreställa författarens. Statyn föreställer Perseus med Medusas avhuggna huvud. Ur Medusas blod föddes Pegasos som är symbolen i grekisk mytologi för skaldekonsten. Bra användande av konst med andra ord.

Cilla Naumanns omslag tycker jag sätter tonen på ett fantastiskt sätt för just den här romanen. Målningen är gjord av Karin Broos 2008 och heter Efter badet II. Fun fact: Karin Broos dotter Sara har en gudfar som heter Lars Lerin som ju också är duktig på att måla. Sara Broos är filmskaparen bakom dokumentären om Lerin och Karin förekommer även i filmen. Läs boken, se filmen, sök upp utställning med Karin Broos!

Maria Miesenberger är en av de allra mest kända konstnärerna i Sverige som jobbar med fotografi. 1994 gjorde hon Heimat som en del av serien Sweden/Schweden som är sådär fantastiskt bra att jag blir avundsjuk för att jag inte är så duktig att jag själv kommer på en lika bra idé.

Alla, ja A L L A!, fotografer som idag tar examen från konstnärliga utbildningar i västvärlden har vid ett eller flera tillfällen försökt härma Francesca Woodman vare sig de vågar erkänna det eller ej. Hon tog sitt liv 1981 men hann innan dess ta massor av fantastiska självporträtt och symbolfyllda fotografier.

Marie Lundquist har i boken med det underbara omslaget och den underbara titeln Drömmen om verkligheten skrivit om ett antal fotografier och som ingen annan i Sverige visat vart skåpet borde stå när det gäller att skriva om fotografi som konst. Att en av hennes diktsamlingar pryds av ett obeskuret Woodman-foto är därför inte så chockerande utan bara väldigt snyggt.

Sara-Vide Ericson är en konstnär jag nyligt upptäckt och jag hade ingen aning om att en av hennes oljemålningar – LIAR V (2010) – finns på en Modernistautgivenbok. Tack Simon för tips i kommentarsfältet! Ps. Jag är grymt sugen på nya dokumentären om Ericson som finns på svt play.

Böcker på film och tv

Lässtund interrupted

By marcusbiblioteket On 2014/05/02

Ett av de värsta brotten som finns är ju när en har hittat en asbra bok (typ Slouching towards Bethlehem av Joan Didion), parkerat ungen vid nåt tv-spel och satt sig med en trippel espresso på ett café i SoFo och så kommer nån gammal kille som en varit ihop med för aslänge sen. Så fucking typiskt. Lässtund interrupted. Först kommer ilskan över att egentiden är krossad. Det är bara stelt och jobbigt. Du vill gå.

Men så går det ett tag och en sympati väcks, kanske går det att hitta tillbaka till varandra? Ska du kanske ta steget, ta steget och våga försöka se om det finns något kvar emellan er, om ni fortfarande kan nå fram till varandra? Du bestämmer dig för att våga. Fast det känns lite stelt och konstigt gör du något av det mest intima en människa kan göra för någon annan: du lånar ut din ännu inte utlästa bok.

Detta hände i Beckfilmen som gick på fyran i söndags och jag tyckte de skildrade den här situationen, som vi nog alla kan känna igen oss i, på ett väldigt bra sätt.