Feministisk lördag

2014/08/31 Bokaffärer & Bibliotek, Tidskrifter och tidningar

Feministisk lördag del 1

När jag bloggat om Fifty shades-studien häromdagen så mailade jag Medierna i P1 – ett av mina favoritradioprogram. Idag gjorde de ett inslag om DN:s text och innan det sändes så plockade DN ner texten från sin site, dock inte från sin twitter där den fortfarande (23:15 30/8) ligger kvar.

Caspar Opitz, redaktionschef på DN svarar i programmet på frågan varför de avpublicerat texten:

“När vi går in i detalj hur studien är gjord så känns det som så kan man väl säga att det är svårt att göra såna slutsatser som gjordes i den studien av den lilla population de har använt[...]“

Efter den kommentaren redogör han (lite felaktigt) över hur många som tillfrågats och som svarat osv. De erkänner alltså att de gjort fel och tar bort den. Bra. Men jag tycker dock att det är lite oärligt att formulera det som att de var tvungna att “gå in i detalj” för att hitta problematiska saker med studien. I studiens “abstract” (en sorts sammanfattning och bakgrund) på första sidan av studien, allra högst upp i det översta stycket, så lyder den andra meningen:

“The present study characterized the association between health risks in women who read and did not read Fifty Shades; while our cross-sectional study design precluded causal determinations, an empirical representation of the health risks in women consuming the problematic messages in Fifty Shades is made.”

I studiens andra mening står det alltså att studien är en tvärsnittsstudie och att den INTE säger något om kausalitet (orsakssamband). När det gäller just tvärsnittsstudier är det viktigt att inte hamna i fällan att tro att det finns orsakssamband. Det finns till och med ett fint ord att spara i bakhuvudet för framtida korsordsläsning: “spuriös”.

Ett exempel på ett spuriöst samband kan vara att mäta hur många på bokmässan som har fotriktiga skor och hur många som har pumps. Därefter fråga hur många böcker de läser per år. Därefter försöka driva tesen att en viss skotyp gör att folk läser mer än andra skobärare. Bara för att det går att visa en skillnad mellan två grupper vid ett visst tillfälle så behöver det inte finnas ett orsakssamband mellan det som mäts.

Visst vore det kul om DN kunde förklara hur de resonerade när de la upp texten men jag förstår att de vill vända blad precis som kungen brukar göra när det blir jobbigt. Men kan de inte åtminstone lägga in en kort rättelse på den där error-sidan med tanke på att de puffat på förstasidan för den ursprungliga texten? Pliiiz DN, sjyssta?

För er som vill läsa den ursprungliga texten i DN så finns den skärmdumpad här.

Feministisk lördag del 2

Sista två kunderna jag hade i butiken idag var en av författarna till boken Reclaiming the F word och hennes vän. Vi pratade om Susan Cain, vad introverta har för motiv med att bli ihop med extroverta och tvärtom, svensk feministisk diskurs jämfört med den brittiska, hur Church of England förbjudit sina präster att rösta på partier med rasistisk politik osv osv.

Det kanske låter som ett helt vanligt samtal med smarta människor, och ja det var det ju också. Men jag hade en asjobbig förmiddag pga sömnproblem så det var skönt att få avsluta arbetsdagen med lite positiv energi och ömsesidig pepp.

 

 

Ett eget rum / avsnitt 12 / Den skakande kvinnan

2014/08/27 Ett eget rum - podden

I avsnitt 12 psykar vi loss totalt efter att ha läst Siri Hustvedts Den skakande kvinnan.

Musiken görs av Gisela www.eskapi.com

RSS iTunes Ladda ner

RSS-länk för att prenumerera: http://ettegetrum.libsyn.com/rss
iTunes-länk: https://itunes.apple.com/se/podcast/ett-eget-rum/id812063026?l=en
Vill du ladda avsnitt 12 som .mp3 högerklicka här, välj ”spara länk som”

CSI: Bokomslag – Make-A-Wish-edition #2

2014/08/27 CSI: Bokomslag

Att Marcel Proust hade så svår astma att han var sängliggande flera år av sitt liv ska nog På spaning-älskare vara glada för, utan de oändliga timmarna i sitt isolerade rum kanske han inte ägnat så mycket tid och möda åt minnets alla vrår och skrymslen.

Om inte Sylvia Plath fått elchocker på Mclean Hospital mot sin depression hade hon kanske skrivit en annan bok än Glaskupan.

Och om Mats Strandberg inte utsatte sig för sina promenader, strax innan midnatt, sju dagar i veckan, på jakt efter allt som är unheimlich med Finlandsfärjor kanske vi inte skulle få en skräckroman från den uppskattade Engelsforsförfattaren.

Visst kan det verka cyniskt att som läsfantast vara beroende av författares olycka, deras sjukdomar och självdestruktiva beteenden. Det är det också. Just därför vill jag i den nystartade blogginläggsserien CSI: Bokomslag - Make-A-Wish-edition ge tillbaka till författarna i form av bokomslagsidéer som de är fria att använda.

Den här veckan vill jag ge ett omslag till Mats Strandberg.

Mats: jag vet att det är ensamt där nere kring Vikingterminalen på nätterna. Skratten från SoFo ekar i vinden och låter kalla och hårda mot de förtöjda och nedsläckta stålfärjornas skrov. De slowmotiondansande festpassagerarna på de bakbelysta reklamskyltarna bär förvridna ansikten. En taxfreepåse med den sönderskurna röda logotypen kastas fram längs kajen som en tumbleweed i vilda västern. Du försöker komma på vad tumbleweed heter på svenska och bildar meningar kring ordet i huvudet men ger upp den slitna bilden snabbt. Det är en scen som är alltför konstlad för att den ska gå att använda i en roman, detta trots att den är sann nog att utspela sig framför dig.

I det mörka vattnet ligger en Dagens Nyheter och skvalpar bredvid löv och skräp. En helsidesannons för en författarkryssning är snart uppluckrad till pappersmassa igen. En bild på dig själv pryder halva sidan tillsammans med en bild på ett bokomslag till den bok du fortfarande inte skrivit klart ännu. Du förstår att det är en dröm och vaknar med ett ryck. I sovrummet finns det glass och kattungar och inga skrik från SoFo hörs längre. Allt som hörs är en silverfärgad MacBook Pros diskreta surrande. Du sätter dig och skriver, och du skriver så snabbt och bra att du kommer hinna klart lagom till bokmässan 2014. Hör du det?

I dag slår DN ett slag för läsandet. Igår slog de ett slag mot läsandet.

2014/08/23 marcusbiblioteket granskar

När det gäller “forskningsrapporter” och “vetenskapliga studier” har massmedia generellt sett ett stort ansvar att vara tydliga och kritiska eftersom studier ofta är ganska svåra att ta till sig, även för oss som studerat många år på högskola. Nästa level på svårighetsskalan är rapporter och studier som utgår ifrån statistik. De behöver en extra kritisk blick av två anledningar: 1. Stämmer statistiken? 2. Stämmer slutsatserna av det statistiken visar?

När DN igår publicerade följande blir jag därför lite skeptisk:

DN-texten och studien har en hel del problem:

DN påstår att studien utgjordes av intervjuer (Bonomi och fem kolleger intervjuade 655 kvinnor varav 219 hade läst åtminstone den första boken”).

När jag läser studien är det uppenbart att studien genomförts med hjälp av enkäter via internet och INTE med hjälp av intervjuer. Författarna av studien nämner specifikt vid två tillfällen (s.5 och s.7) att studien behöver kompletteras med just intervjuer om en vill kunna dra slutsatser om böckernas påverkan och roll. DN har alltså inte förstått metodiken bakom studien och att enkäter och intervjuer kan ge olika resultat. Ändå väljer de ut delar ur studien som de tycker har ett värde.

DN förklarar i ingressen att Unga kvinnor som läst ‘Fifty Shades of Grey’ är överrepresenterade bland personer med ätstörningar.”Ett problem med formuleringen är att den ger sken av att studien har undersökt kvinnor från alla möjliga åldrar och sen kunnat se att det är just kombinationen ung+Fifty shades som är den mest skadliga kombinationen. I själva verket har enbart unga kvinnor, studenter vid Ohio state university i åldern 18-24, blivit tillfrågade om att delta i enkäten.

Studien utgår ifrån att definitionen av ätstörning är att personen någon gång ska ha fastat i 24 timmar, eller mer, för att ha tappa vikt eller att personen någon gång ätit ett bantningshjälpmedel (diet aids). Studien visar utifrån detta att av de som aldrig läst Fifty shades har 12% respektive 14,6% haft en ätstörning, av de som bara läst bok 1 har 22,7% respektive 28,1% haft en ätstörning, och när det gäller de som läst hela trilogin har 20,5% respektive 26,2% haft en ätstörning.

Vad “diet aids” är framgångar inte av studien. Är t.ex. Coca Cola Light (Diet Coke) att betrakta som “diet aids”? Det vet vi inte och inte heller kvinnorna i studien vet vad som åsyftas.

Amerikanska National Association of Anorexia Nervosa and Associated Disorders (ANAD) skriver på sin hemsida:

“91% of women surveyed on a college campus had attempted to control their weight through dieting. 22% dieted ‘often’ or ‘always.’”

På den här punkten ligger alltså de som kallas “Nonreaders” i studien långt under den nationella studien som ANAD refererar till med sina 12% respektive 14,6%. Beroende på hur “ätstörning” betecknas kan vi alltså få olika svar. Eller så är det helt enkelt så att urvalsgruppen inte är representativ för hela landet.

Vi hittar också det något märkliga resultatet att de som läst alla tre böckerna drabbas mer sällan av ätstörningar än de som bara läser första boken. I tabellen här under har jag markerat det märkliga resultatet. Betyder det nödvändigtvis att du kan få ätstörningar av den första boken och “bota” ätstörningarna med de två andra? Detta nämner varken DN eller studien något om trots att det måste ses som väldigt inkonsekvent om en försöker koppla läsandet till olika delar i dessa kvinnors liv.

Här börjar vi komma in på kausalitet som kan sammanfattas med orden orsak och verkan. Är det boken som är den avgörande orsaken i denna undersökning eller finns det andra saker som spelar in?

Enkäten skickades ut till 1950 stycken kvinnor på ett och samma universitet under maj och sommaren 2013. Av dessa svarade 715 st, dvs. ca. 33,5%. Värt att nämna är att populationen – det vill säga det totala antal amerikaner som ingår i den grupp som undersökts – är så många som ca. 11 miljoner. 655 personer på ett specifikt lärosäte anses alltså vara ett nog stort urval för att säga något om dessa ca. 11 miljoner kvinnor. Hur många kvinnor som på ett nationellt plan läst boken ur denna grupp vet vi inte och kan därför inte jämföra om det helt enkelt är så att unga kvinnor på universitet är mer benägna att t.ex. läsa populär litteratur än andra grupper eller t.ex. att få riktad reklam om olika dieter. Inga alternativa förklaringar får något som helst utrymme i DN, och i studien får de väldigt litet utrymme.

När vi tittar på vilka årskurser som svarat på enkäten ser vi två saker: ju högre årskurs desto mer benägen att svara på enkäten. Det är en ganska kraftig skillnad dessutom. Av förstaårsstudenterna är det enbart 2 som läst boken som svarat och 10 som inte läst den som svarat. När det gäller sistaårsstudenter är det 145 respektive 98 som svarat. Eftersom frågan om ätstörning ställts utifrån om kvinnan någonsin (ever) har haft ett visst beteende så borde en högre ålder också öka sannolikheten för att något någonsin har hänt, oavsett vad det är. Det skulle också kunna tänkas att boken är mer populär inom en viss åldersgrupp, social klass osv. Inget nämns om detta.

Inom statistik finns det något som kallas “Ja-sägar-urval” vilket kan kritiseras. Att välja att presentera statistik över de som vill dela med sig av sina erfarenheter är helt enkelt inte samma sak som att säga något om den totala tillfrågade gruppen. Det skulle exempelvis kunna vara så att de som faktiskt svarat i stor utsträckning (dvs. kvinnor i de högre årskurserna) i kombination med att ha läst böckerna är mer benägna att dela med sig än de som är yngre och inte har läst böckerna. Lite som som DN:s chefredaktör Peter Wolodarski menar idag i DN under rubriken “Idag slår DN ett slag för läsandet” när han citerar Olof Lagercrantz: ”Det måste vara ett behov verkande inifrån som driver läsning”. Läsningen som igenkänning. Läsningen som tröst.

Ett annat problem med DN:s text är att den enbart lyfter fram ätstörningar och “supande” (vad fan DN, kunde ni inte hitta ett lite mindre moraliserande/skuldbeläggande ord?!). Och apropå moraliserande och skuldbeläggande: det som ges mycket större plats i studien är faktiskt inte ätstörningar och alkohol utan andra så kallade “health risks”. Förutom att dricka mycket alkohol på kort tid så utgår studien även från att följande är så kallat riskbeteende (risky sexual practices):

  1. Att ha haft sex med fem eller fler partners.
  2. Analsex.

Därefter görs den oerhört kvinnofientliga och skambeläggande kopplingen att dessa riskbeteende ökar sannolikheten för att ha blivit utsatt för fysisk och psykisk misshandel på flera olika sätt samt sexuellt våld. Varför rapporterar inte DN om att det finns en koppling mellan att läsa Fifty shades, att ha många sexpartners och risken för att bli våldtagen? Helt enkelt eftersom det är oerhört kränkande att skuldbelägga brottsoffer på det sättet och jag tror de vet att det inte varit lika lätt att “komma undan” med som det faktiskt är att klanka ner på en bok som de tycker är dåligt skriven. Inte nog med att domstolar fortfarande frågar våldtäktsoffer om deras sexuella historia, klädsel, alkoholintag osv. är det nu också så att kvinnor inte går säkra om de läst en viss bok? (Värt att notera i tabellen ovan är att det dock minskar risken att bli förolämpad om du läst alla tre böckerna samt att sexuella hot minskar om du läst bok nummer ett men inte de övriga två)

I studien är de samtidigt väldigt tydliga med att de bara “ställer frågor” kring kopplingen (mina fetningar):

“So what, one might argue further: Isn’t Fifty Shades fictional? What harm can be done to women by consuming fiction? Are women prone to behaviors that cause harm in their lives more likely to consume fiction depicting problematic messages in fiction like Fifty Shades? Despite the lack of empirical studies on this topic, scholars suggest that individuals regularly alter their real-world be- liefs and attitudes in response to fictional communication”

Despite our inability to specify causality, our study is nevertheless among the first to assess associations between engagement in popular fiction and a range of potentially harmful health indicators. Further, our analysis raises questions about consuming media that reinforces violence against women—especially for those women who may have already experienced abuse in intimate relationships or who are engaging in risky behaviors, such as binge drinking, known to be associated with violence exposure”

Det finns alltså i deras egna ord inget som bevisar sambandet mellan orsak och verkan. Inte heller något empiri kring att det skulle vara farligt att läsa skönlitteratur för kvinnor. Det skulle kunna vara så att de som blivit utsatta för våld i relationer slutar läsa boken (en grupp på 60 kvinnor som plockats bort ur studien) eftersom de blir för påminda/illa berörda av det. Det kan också vara så att bokens innehåll är så känt att de som blivit utsatta för övergrepp kan undvika att läsa boken.

“Our study is cross-sectional, including the administration of a one-time-only online survey and lack of time-specific data about when Fifty Shades’ readership occurred relative to the health risks we measured. We are therefore unable to report causality in the relationship between Fifty Shades’ readership and the health behaviors examined in the study (violence victimization, binge drinking, sexual practices, and disordered eating). Namely, we cannot state whether reading Fifty Shades caused women to experience some of the health indicators we assessed (e.g., disordered eating), or whether women predisposed to these health indicators were more drawn t oread Fifty Shades than other women”.

Det vill säga: studien visar inget samband, inget annat än vad en väldigt snävt utvald grupp svarat på extremt generellt ställda frågor vid ett enda tillfälle. Studien visar inte heller om dessa “riskbeteenden” skett efter läsning eller före läsning vilket helt raserar att den påverkat något över huvud taget.

Vad förövarna läst eller inte läst får vi inte veta i klassisk patriarkal tradition. Vad förövare tänker om kvinnor som läser skönlitteratur får vi inte veta. Det är värt att diskutera vad vi ska ha såna här ensidiga studier till tycker jag, oavsett om datan är tillförlitlig eller ej. Studien nämner kort att det kan vara bra med program som “Coaching boys into men” som fokuserar på att problemet ligger hos förövaren. Att kritisera romanerna av EL James tycker jag är jättebra i en litterär och feministisk kontext men att publicera statistiska studier som utan empiri antyder att vissa typer av beteende är riskbeteende för att bli drabbad av kriminalitet tycker jag är förskräckligt. Speciellt studier där forskarna själva menar att deras resultat inte är vetenskapligt utan enbart en sorts början vidare forskning.

Huvudförfattarens uppmaning till kvinnor att “be aware” om deras riskfyllda beteende skulle jag snarare vilja rikta till de som återberättar den här studien i media. Om vi fortsätter att prata om riskbeteenden bland offer för olika former av våld så är det nog mer sannolikt att det kommer leva kvar en uppfattning om att vissa kvinnor helt enkelt får skylla sig själva. Det går t.ex. att läsa att såna tankar finns hos våldtäktsmän. Jag kan rekommendera Katarina Wennstams “En riktig våldtäktsman” som faktiskt är en bok som med hjälp av intervjuer undersöker vad våldtäktsmän har för syn på sina offer.

PS. Studien hävdar dessutom att böckerna inte klarar Bechdeltestet, detta stämmer inte, vilket bara är ännu ett tecken på att studiens författare möjligtvis kan ha en förutfattad mening om böckerna, sånt spelar också in i enkätbaserade studier men det känns som att det finns en gräns för hur mycket tid jag ska spendera på den här studien som bara gör mig mer och mer deprimerad för varje minut.

CSI: Bokomslag – Förlag som hatar tatueringar

2014/08/17 CSI: Bokomslag

Lisbeth Salander är inte bara råcool person – vars filmer fått mig att nätbutiksgoogla svarta huvtröjor och skinnjackor (faux leather of course) de senaste dagarna då de gick på tv – hon är också en missförstådd individ med missförstådda tatueringar.

Jag började gräva i de mystiska kroppsdekorationerna efter att jag lagt märke till att de amerikanska utgåvorna av Millenniumtrilogin inte stämde överens med den amerikanska filmen eller de svenska filmerna. Bokomslagen skiljer sig åt på två sätt:

  1. tatueringen kryper högre upp på varje omslag
  2. tatueringen på omslagen är mycket mindre än i filmerna

Punkt 1 får vi nog helt enkelt anta är en omedveten PSD (Photoshop disaster).

Punkt 2 är lite mer komplicerad. Är det olagligt att omslagstillverkaren unnar sig lite kreativ frihet? Jo, i det här fallet är det faktiskt det.

Till att börja med måste vi gå igenom böckerna och se vad vi får veta om tatuerings utseende och betydelse. Det är okej att skumma här, jag har strukit under de viktigaste beskrivningarna.

Män som hatar kvinnor:
Hon hade en 2 centimeter lång tatuering av en geting på halsen, en tatuerad slinga runt biceps på vänstra armen och en annan runt ankeln. Vid de tillfällen hon haft linne på sig hade Armanskij också kunnat konstatera att hon hade en större tatuering som föreställde en drake på skulderbladet.

Han tittade ned på draken som sträckte sig över hennes rygg, från det högra skulderbladet och ned till skinkan. Han räknade hennes tatueringar. Förutom draken på ryggen och getingen på halsen hade hon en slinga runt ena ankeln, en annan slinga runt biceps på vänster arm, ett kinesiskt tecken på höften och en ros på vaden. Med undantag för draken var tatueringarna små och diskreta.

Flickan som lekte med elden:
Under tiden på kliniken i Genua hade hon även avlägsnat en av sina nio tatueringar – en två centimeter lång geting – från högra sidan av halsen. Hon uppskattade sina tatueringar, mest av allt den stora draken från skulderbladet till skinkan, men hade ändå fattat beslutet att göra sig av med getingen. Orsaken var att den var så synlig och iögonenfallande att den gjorde henne lätt att komma ihåg och identifiera. 

Hon betraktade sig själv en lång stund. Hon granskade sitt kantiga skeva ansikte, sina nya bröst och sin stora tatuering på ryggen. Den var vacker, en lång slingrande drake i rött och grönt och svart som började på skuldran och vars smala svans fortsatte över högra skinkan och slutade på låret

Det blev liksom prestige att ha boxats med Lisbeth Salander. Det var som att slåss med en bålgeting. Vi kallade henne faktiskt för getingen och hon blev som en maskot i klubben. Jag tror att hon tyckte om det,
för en dag kom hon till klubben och hade tatuerat en geting på halsen.

Luftslottet som sprängdes
Den där draken du har tatuerad … jag har inte sett hela tatueringen, men jag konstaterar att den är väldigt stor och täcker en stor del av din rygg. Varför skaffade du dig den?

Jag skaffade den av ett privat skäl som jag inte vill berätta om.

Han konstaterade att draken täckte ett område på den högra sidan av ryggen. Den började på skuldran långt uppe vid axeln och slutade med en svans en bit ned på höften. Den var vacker och professionellt gjord. Den såg ut som ett riktigt konstverk.

Är dina tatueringar ett utslag av självhat?” undrade hon.
”Nej”, sa Lisbeth Salander

Så vad är problemet?

Generellt sett hatar jag omslag som försöker illustrera hur karaktären ser ut. Det formar läsningen så otroligt mycket, och dessutom är det sällan bra illustrationer. Men ska det vara bilder av karaktären på omslaget får det ju åtminstone vara faktamässigt korrekt, eller hur!?

Vad vi får veta från de olika böckerna om draktatueringen stämmer inte alls överens med omslaget.

Bok Bokomslag
Färg Röd, grön, svart Svart
Placering Höger skuldra Vänster skuldra
Storlek
(baserat på proportionerna
och Lisbeths Salanders längd
i böckerna
(ca. 150cm).
Från höger skuldra ner till låret = ca.75 cm ca. 9cm bred, 10cm hög

Men beror inte bara detta på att omslagsdesignern inte hinner läsa böckerna alltid eller att det helt enkelt bara är enklast att ta random bildbyråbild och sedan slarvigt klistra dit en bildbyråbild på random draktatuering? NEJ, detta går djupare än så, och det är det som är så himla provocerande. Jag är övertygad om att det amerikanska förlaget har ansträngt sig för att göra Lisbeth Salander mer harmlös för att kunna marknadsföra böckerna enklare till en masspublik där många kanske skulle tycka att det var Lite Välatt ha en gigantisk draktatuering som täckte större delen av ryggen. Det amerikanska förlaget har enkelt förminskat Lisbeth för att nå sina egna syften! Känns det igen från mäns beteende i en viss deckartrilogi?

4668263_l2

Jomen det ska jag göra Micke, sluta se så skeptisk ut.

Som alla Lisbeth-fans vet så betyder varje tatuering mer för henne än bara en utsmyckning.

  • Efter en av våldtäkterna gör hon en tatuering på sin ena överarm.
  • Efter att fått smeknamnet “Getingen” av grabbarna på Paola Robertos boxningsklubb tatuerar hon getingen som hon sen även bär som hackeralias (Wasp).
  • Draken är förmodligen gjord som en påminnelse om att hon tänt eld på sin pappa, något som gjorde ont men som var nödvändigt för att skydda sin mamma.

Att plötsligt ändra på den mest centrala tatueringen är att gå in och börja ändra i Lisbeths historia.

- Men men men, det är ju BARA ETT BOKOMSLAG som de ändrat, säger en stammande och fortfarande skeptisk Mickey Bee och alla hans prenumeranter i kör.

FEL FEL FEL! Det amerikanska förlaget har även gått in och raderat ut spåren av den stora tatueringen i själva översättningen!

She did not log off until around 2:00 in the morning. She went into the bedroom and undressed, flinging her clothes over a chair. In the bathroom mirror she looked at herself for a long time, examining her angular, asymmetrical face, her new breasts. And the tattoo on her back—it was beautiful, a curving dragon in red, green, and black. During the year of her travels she had let her hair grow to shoulder length, but at the end of her stay on Grenada she had taken a pair of scissors to it. It still stuck out in all directions.

Först vid tvåtiden kopplade hon ned sig. Hon gick ut i sovrummet och klädde av sig och slängde kläderna över en stol. Sedan gick hon ut i badrummet för att tvätta sig. Hörnet närmast entrén hade speglar i vinkel från golv till tak. Hon betraktade sig själv en lång stund. Hon granskade sitt kantiga skeva ansikte, sina nya bröst och sin stora tatuering på ryggen. Den var vacker, en lång slingrande drake i rött och grönt och svart som började på skuldran och vars smala svans fortsatte över högra skinkan och slutade på låret. Under det år hon rest hade hon låtit håret växa till axellängd men sista veckan på Grenada hade hon en dag tagit fram en sax och klippt håret kort. Det spretade fortfarande åt flera håll.

Först försvinner de långa speglarna som skulle göra det möjligt att se en stor tatuering, tatueringen som på svenska är “en lång slingrande drake” blir “a curving dragon” på engelska och därefter försvinner hela beskrivningen på exakt hur lång den är. Därefter försvinner Mickes skepsis från hans ansikte lika snabbt som värdigheten och anseendet hos alla inblandade i den amerikanska utgivningen av Millennium-trilogin.

Jag vet inte vad ni tror, men jag tror att Lisbeth hade velat säga ungefär såhär* till dem:

tumblr_mb9rgrAPWA1r5fvlko1_1280 gth

 

*=i nästa inlägg dyker vi djupare ner i filmtatueringarnas värld och ställer frågan: hur kan en film med en budget på 90 miljoner dollar glömma bort att anlita språkkonsult med basala kunskaper i särskrivningarnas vara eller icke vara?