Julia Gillberg har verkligen seglat in som en av mina absoluta favoriter när det gäller bokbloggare. Hon skriver oerhört bra, roligt, intressant och modigt om hur det är att jobba i Londonbokhandel. Följ henne här: http://www.svb.se/blog eller via RSS här http://www.svb.se/feeds/blog

 > Kommentera »

Den 28:e Wallander-filmen finns nu ute på DVD. Jag tyckte den var en av de mest spännande. Men det finns en subplot som är både stötande och mystisk.

1. Wallander hämtar sitt barnbarn på förskolan. Här dyker bokcirkelboken upp för första gången i pedagogens vänstra hand.

2. Boken glöms i Wallanders bil.

3. Wallander lämnar tillbaka boken dagen därpå och det går tydligt att se att det är Sigrid Combüchens “Spill”

4. Förskolepedagogen tackar och frågar Wallander om han gillar att läsa. Han svarar jakande och får tumme upp.

5. Kanske anar Wallander ugglor i mossen eller så är han helt enkelt lite förälskad/intresserad av förskolepedagogen (något som hintades lite i förra filmen). Oavsett vilket så “råkar” han hamna på samma lokal som bokcirkeln.

6. Här förvandlas Combüchens “Spill” plötsligt till Albert Camus “Främlingen”! Se nedanstående dialog.

Förskolepedagogen: – Ja, det här är den där bokcirkeln som jag nämnde förut.
Wallander: – Ah, Främlingen. Den var bra.
Okänd bokcirkelmedmlem: – Mm. Vill du va med?
Wallander: – Ja-a.
Förskolepedagogen: – Jaha, ehm.. Och vi sitter här och pratar om slutet. Eh. Han säger i slutet att han är lycklig, och vi fattar inte riktigt vad de e..

7. Alltså vad är det här för sjukt överpresterande bokcirkel egentligen? Samtliga böcker på bordet är på tok för tjocka för att att vara “Främlingen” ju och tidigare i filmen har föreskolepedagogen deklarerat att boken hon hållit i handen (Spill) är den bok de ska ha nästa gång i cirkeln. Spill ligger inte på bordet i just denna scen. Om vi summerar böckerna i omlopp så landar vi på att de avhandlar åtminstone 3 böcker på en bokcirkelkväll. Kanske fler. Hur är det möjligt?

 > 3 kommentarer

“Han har alltid varit galen i bilder. Ibland tänkte jag att han bara tyckte om att uppleva livet för att senare få se det på bild. För mig är det tvärtom, bilder är det läskigaste jag vet, det finns inget som ser så falskt ut som ett vackert foto på lyckan, tänk på all olycka som utlovas, som finns dold, utan att man vet om det, i största hemlighet.”

Två saker jag inte fattade med Justiné Levys Inget allvarligt förrän efter att jag läst klart den:

1. Att författaren är så känd och att boken är/anses vara självbiografisk med många kända människor gömda bakom pseudonymer (t.ex. pappan är en superkänd filosof och författare, mamman har varit supermodell och hennes exman blev senare ihop med Carla Bruni)

2. Att karaktären Paula var en utlösande faktor till det missbruk och den depression som jaget Louise hamnar i.

Det spelade hur som helst ingen roll för min läsupplevelse att jag har dålig koll på franska kändisar, inte heller att jag tappade bort mig i kronologin. Det här är intellektuell feelgood-litteratur för oss melankoliker som inte får nog av franska romaner som utspelar sig inuti en människas trasiga känsloliv och ältande tankar lika mycket som i Paris stadskärna.

Louises pappa är känd, hon spelar normal och till och med lycklig inför honom medan hon börjar missbruka amfetamin och må psykiskt dåligt. Hennes man, som hon haft sedan tonåren, märker ingenting eller låtsas som att han inte märker någonting. Innan dess har vi fått följa Louise när hon konsumeras av skuldkänslor inför hur hon hanterar sin mammas bröstcancerdiagnos.

Lägg sedan till detaljer som att huvudpersonen är lektör, debuterande författare, besatt av sina linser och har en ordentlig dos mörk humor så får du en bok som kanske inte är fantastisk men som håller den där höga nivån som vi alla börjat vänja oss vid att få när förlaget Sekwa ger ut något nytt.

“[...] Rue Bonaparte blir perfekt, det var så jag tänkte när jag gick på visningen och bestämde mig och bestämde mig, jag tänkte inte bingo, precis min stil, min drömlägenhet, en härlig liten kokong för ett härligt nytt liv, jag hatar folk som tänker så, jag hatar folk som ägnar sina liv åt att leta efter den perfekta platsen att slå sig ner på och som helt uppslukas av arbetet med att inreda sina hem när de väl hittat det, och när de är klara är det över, de har blivit gamla, allt som återstår är döden, nej, jag tänkte bara att det var en bra lägenhet eftersom det var en bra saneringssluss.”

Sekwa 2013
ISBN: 9789186480608 Sidor: 218
Omslag: Magnus Pettersson
Danskt band: Bokus, Adlibris
Ebok: Bokus, Adlibris
Köp via Godhandling
Finns den inne på biblioteket? /Elib

 > Kommentera »

Ja så skriver Karen V. Kukil, redaktör för Sylvia Plaths dagböcker och till vardags arbetande som “Associate Curator of Special Collections at Smith College”, till mig angående Sylvia Plath-mysteriet som jag mailat henne frågor om.

Hon skriver att fotografiet i fråga är ett av hennes egna favoriter och att fotografiet skickades till Smith Alumnae Quarterly  tillsammans med dikten Spinster. Tidningen publicerade dikten med fotografiet bredvid. På baksidan av fotografiet har Sylvia Plath skrivit:

sylvia plath
   smith ’55–
 
reading ms.–
yorkshire moor
   in background

Och redaktören för SAQ har lagt till S.S i en cirkel (vilket jag frågat Karen om vad det betyder) samt några instruktioner längst ner om hur bilden ska beskäras.

Karen är inte säker på vem som tagit fotografiet men när hon nyligen träffade Elinor Friedman Klein (läs del 2 i mysteriet för mer info om henne) så trodde Klein själv att det var hon som tagit det i Yorkshire 1956 efter att Plath och Hughes kommit dit efter deras smekmånad i Spanien.

Nej, det var tyvärr inte ett hemligt budskap från illuminati eller utkastet till en opublicerad dikt av Plath. Men tillsammans har jag, ni som följt det här mysteriet och Karen V. Kukil fyllt internet med ännu lite mer geekig information om en av världens bästa författare genom tiderna. Jag skulle vilja beteckna det som ett lyckligt slut.Återstår bara att säga att det är Karen själv på bilden högst upp i det här inlägget när hon 1953 spelar rugby i Hartford Wild Rose Women’s Rugby Football Club. Hartford som alltså, åtminstone i boknördarvärlden, är mest känt som platsen där Lorelai Gilmores föräldrar bor och där Rory Gilmore går på Chilton. Vad kan vara ett bättre slut än att knyta ihop säcken med en bild där Rory i första säsongens tolfte avsnitt, iklädd Chiltons skoluniform, läser just Sylvia Plaths dagböcker?

 > 6 kommentarer

Jag fick typ dåndimpen när jag såg omslaget till Viveca Stens nya bok. Men likt Will Graham i serien Hannibal (som jag för övrigt verkar vara ensam i Sverige om att följa) så offrar jag nu min mentala hälsa i ett försök att återskapa vad som gick snett i omslagsproduktionen.

1. The magic light theory – En kameralins fungerar precis som ögat. Är det mörkt behöver både pupillen i ögat och linsöppningen (“bländaren”) vara stor för att kunna släppa in mycket ljus, är det väldigt ljust så blir pupillen och linsöppningen mindre för att inte släppa in för mycket ljus. Om du har en väldigt stark ljuskälla (typ en brinnande stjärna a.k.a “solen”) och ställer ett föremål framför den, typ en segelbåts mast så kan du antingen ta en bild där masten blir helt svart i silhuett och bakgrunden blir korrekt återgiven med alla dess färgskiftningar i himlen och detaljer i moln osv. ELLER så kan du få en korrekt återgiven mast men helt vit (utfrätt) himmel. Så här är det bara. Ändå pryds Viveca Stens senaste pocket om Sandhamn av en bild som är fotograferad rakt mot solen men utan silhuetter.

Brasklapp: Självklart går det att ta en sån här bild om du har en ruskigt stor blixt som lyser upp varenda mast, båt, hus, utsiktstorn och ja… typ hela hamnen i Sandhamn.

2. The magic flag theory – I Sandhamn har de tagit trivselfascismen lite för långt, det har nämligen köpt in flaggor som har EXAKT samma färg som himlen har när solen går ner. Alternativ förklaring: någon har slarvat med verktyget “Magic wand” i Photoshop som går att använda för att frilägga bilder det vill säga klippa bort saker för att sen kanske kunna klistra in andra saker. Photoshopverktyget “Magic Wand” är trots namnet inte gjord av Garrick Ollivander utan av en helt vanlig programmerarmugglare, därför brukar de allra flesta inte förlita sig så här mycket på den utan klipper ut manuellt. Det är lätt hänt att det blir lite fel annars.

3. The magic algblomning theory – Vad är det som händer här nedanför båtarna egentligen? Är det någon märklig algblomning eller en massiv oljeläcka från ett tankfartyg? Nej det är helt enkelt lite av vattnet från originalbilden som till hälften har tagits bort med trollstaven vi pratade om i punkt 2. Låt säga att någon skulle söka på ordet “Sandhamn” på Nordic photos hemsida och hitta originalbilden. Då skulle den här teorin kunna styrkas genom att placera den bilden bakom omslaget och se om algblomningens gräns är ungefär på samma ställa som kanten för originalbilden… (se illustration nedan)

4. The magic mast/sea serpent theory – Jag vet inte om det här också är ett photoshopexperiment eller om åratal av champagnevaskning i Sandhamn har lett till mutationer av ålen i havet. Något är i alla fall lite mystiskt när masterna till vänster i bild ser ut som slalomspår och masten till höger i bild är spikrak, detta trots att vattnet verkar vara mer krusat till höger i bilden dessutom.

The magic bonus theory? Mitt lokalsinne är inte jättebra men om någon som läser detta varit i Sandhamn kan du väl svara på detta: går inte solen ner i rakt motsatt väderstreck än på det här omslaget? Eller är det helt enkelt så att det är en soluppgång på bilden och att Sandhamnsbor och -turister är extremt morgonpigga och fyller upp uteserveringarna redan i ottan?

Vill du tvätta ögonen lite efter den här genomgången? Kolla då in mina favoritomslag på pinterest.com/marcusstenberg/book-covers/

 > 12 kommentarer