CSI: Bokomslag – Förlag som hatar tatueringar

2014/08/17 CSI: Bokomslag

Lisbeth Salander är inte bara råcool person – vars filmer fått mig att nätbutiksgoogla svarta huvtröjor och skinnjackor (faux leather of course) de senaste dagarna då de gick på tv – hon är också en missförstådd individ med missförstådda tatueringar.

Jag började gräva i de mystiska kroppsdekorationerna efter att jag lagt märke till att de amerikanska utgåvorna av Millenniumtrilogin inte stämde överens med den amerikanska filmen eller de svenska filmerna. Bokomslagen skiljer sig åt på två sätt:

  1. tatueringen kryper högre upp på varje omslag
  2. tatueringen på omslagen är mycket mindre än i filmerna

Punkt 1 får vi nog helt enkelt anta är en omedveten PSD (Photoshop disaster).

Punkt 2 är lite mer komplicerad. Är det olagligt att omslagstillverkaren unnar sig lite kreativ frihet? Jo, i det här fallet är det faktiskt det.

Till att börja med måste vi gå igenom böckerna och se vad vi får veta om tatuerings utseende och betydelse. Det är okej att skumma här, jag har strukit under de viktigaste beskrivningarna.

Män som hatar kvinnor:
Hon hade en 2 centimeter lång tatuering av en geting på halsen, en tatuerad slinga runt biceps på vänstra armen och en annan runt ankeln. Vid de tillfällen hon haft linne på sig hade Armanskij också kunnat konstatera att hon hade en större tatuering som föreställde en drake på skulderbladet.

Han tittade ned på draken som sträckte sig över hennes rygg, från det högra skulderbladet och ned till skinkan. Han räknade hennes tatueringar. Förutom draken på ryggen och getingen på halsen hade hon en slinga runt ena ankeln, en annan slinga runt biceps på vänster arm, ett kinesiskt tecken på höften och en ros på vaden. Med undantag för draken var tatueringarna små och diskreta.

Flickan som lekte med elden:
Under tiden på kliniken i Genua hade hon även avlägsnat en av sina nio tatueringar – en två centimeter lång geting – från högra sidan av halsen. Hon uppskattade sina tatueringar, mest av allt den stora draken från skulderbladet till skinkan, men hade ändå fattat beslutet att göra sig av med getingen. Orsaken var att den var så synlig och iögonenfallande att den gjorde henne lätt att komma ihåg och identifiera. 

Hon betraktade sig själv en lång stund. Hon granskade sitt kantiga skeva ansikte, sina nya bröst och sin stora tatuering på ryggen. Den var vacker, en lång slingrande drake i rött och grönt och svart som började på skuldran och vars smala svans fortsatte över högra skinkan och slutade på låret

Det blev liksom prestige att ha boxats med Lisbeth Salander. Det var som att slåss med en bålgeting. Vi kallade henne faktiskt för getingen och hon blev som en maskot i klubben. Jag tror att hon tyckte om det,
för en dag kom hon till klubben och hade tatuerat en geting på halsen.

Luftslottet som sprängdes
Den där draken du har tatuerad … jag har inte sett hela tatueringen, men jag konstaterar att den är väldigt stor och täcker en stor del av din rygg. Varför skaffade du dig den?

Jag skaffade den av ett privat skäl som jag inte vill berätta om.

Han konstaterade att draken täckte ett område på den högra sidan av ryggen. Den började på skuldran långt uppe vid axeln och slutade med en svans en bit ned på höften. Den var vacker och professionellt gjord. Den såg ut som ett riktigt konstverk.

Är dina tatueringar ett utslag av självhat?” undrade hon.
”Nej”, sa Lisbeth Salander

Så vad är problemet?

Generellt sett hatar jag omslag som försöker illustrera hur karaktären ser ut. Det formar läsningen så otroligt mycket, och dessutom är det sällan bra illustrationer. Men ska det vara bilder av karaktären på omslaget får det ju åtminstone vara faktamässigt korrekt, eller hur!?

Vad vi får veta från de olika böckerna om draktatueringen stämmer inte alls överens med omslaget.

Bok Bokomslag
Färg Röd, grön, svart Svart
Placering Höger skuldra Vänster skuldra
Storlek
(baserat på proportionerna
och Lisbeths Salanders längd
i böckerna
(ca. 150cm).
Från höger skuldra ner till låret = ca.75 cm ca. 9cm bred, 10cm hög

Men beror inte bara detta på att omslagsdesignern inte hinner läsa böckerna alltid eller att det helt enkelt bara är enklast att ta random bildbyråbild och sedan slarvigt klistra dit en bildbyråbild på random draktatuering? NEJ, detta går djupare än så, och det är det som är så himla provocerande. Jag är övertygad om att det amerikanska förlaget har ansträngt sig för att göra Lisbeth Salander mer harmlös för att kunna marknadsföra böckerna enklare till en masspublik där många kanske skulle tycka att det var Lite Välatt ha en gigantisk draktatuering som täckte större delen av ryggen. Det amerikanska förlaget har enkelt förminskat Lisbeth för att nå sina egna syften! Känns det igen från mäns beteende i en viss deckartrilogi?

4668263_l2

Jomen det ska jag göra Micke, sluta se så skeptisk ut.

Som alla Lisbeth-fans vet så betyder varje tatuering mer för henne än bara en utsmyckning.

  • Efter en av våldtäkterna gör hon en tatuering på sin ena överarm.
  • Efter att fått smeknamnet “Getingen” av grabbarna på Paola Robertos boxningsklubb tatuerar hon getingen som hon sen även bär som hackeralias (Wasp).
  • Draken är förmodligen gjord som en påminnelse om att hon tänt eld på sin pappa, något som gjorde ont men som var nödvändigt för att skydda sin mamma.

Att plötsligt ändra på den mest centrala tatueringen är att gå in och börja ändra i Lisbeths historia.

- Men men men, det är ju BARA ETT BOKOMSLAG som de ändrat, säger en stammande och fortfarande skeptisk Mickey Bee och alla hans prenumeranter i kör.

FEL FEL FEL! Det amerikanska förlaget har även gått in och raderat ut spåren av den stora tatueringen i själva översättningen!

She did not log off until around 2:00 in the morning. She went into the bedroom and undressed, flinging her clothes over a chair. In the bathroom mirror she looked at herself for a long time, examining her angular, asymmetrical face, her new breasts. And the tattoo on her back—it was beautiful, a curving dragon in red, green, and black. During the year of her travels she had let her hair grow to shoulder length, but at the end of her stay on Grenada she had taken a pair of scissors to it. It still stuck out in all directions.

Först vid tvåtiden kopplade hon ned sig. Hon gick ut i sovrummet och klädde av sig och slängde kläderna över en stol. Sedan gick hon ut i badrummet för att tvätta sig. Hörnet närmast entrén hade speglar i vinkel från golv till tak. Hon betraktade sig själv en lång stund. Hon granskade sitt kantiga skeva ansikte, sina nya bröst och sin stora tatuering på ryggen. Den var vacker, en lång slingrande drake i rött och grönt och svart som började på skuldran och vars smala svans fortsatte över högra skinkan och slutade på låret. Under det år hon rest hade hon låtit håret växa till axellängd men sista veckan på Grenada hade hon en dag tagit fram en sax och klippt håret kort. Det spretade fortfarande åt flera håll.

Först försvinner de långa speglarna som skulle göra det möjligt att se en stor tatuering, tatueringen som på svenska är “en lång slingrande drake” blir “a curving dragon” på engelska och därefter försvinner hela beskrivningen på exakt hur lång den är. Därefter försvinner Mickes skepsis från hans ansikte lika snabbt som värdigheten och anseendet hos alla inblandade i den amerikanska utgivningen av Millennium-trilogin.

Jag vet inte vad ni tror, men jag tror att Lisbeth hade velat säga ungefär såhär* till dem:

tumblr_mb9rgrAPWA1r5fvlko1_1280 gth

 

*=i nästa inlägg dyker vi djupare ner i filmtatueringarnas värld och ställer frågan: hur kan en film med en budget på 90 miljoner dollar glömma bort att anlita språkkonsult med basala kunskaper i särskrivningarnas vara eller icke vara?

CSI: Bokomslag – Make-A-Wish-edition

2014/08/03 CSI: Bokomslag

Ibland stalkar jag författare på twitter bara för skojs skull såklart. Men ibland vill jag också göra en skillnad, uträtta något av värde för någon annan än mig själv.

Det började med att jag tänkte göra en CSI: Bokomslag-granskning på omslaget till Min mormor hälsar och säger förlåt. Men innan jag la ut inlägget om de lite väl vuxna händerna på sjuåriga Elsa – som boken handlar om och som jag antog var den avbildade på omslaget – så ville jag dubbelkolla vad mina litteraturkunniga tweeps hade att säga om saken.

Men den första som svarade var inte någon på min vänlista. Och som de säger en gång var tionde minut i alla avsnitt av P3 Dokumentär: “Just då kunde ingen ana vilka konsekvenserna skulle bli.”

 

Kära Fredrik, nu ska du inte behöva kämpa mer, dreams can come true!

 

 


 

Efter att det var uträttat tog jag mig an en deckarkung som – uppenbarligen som följd av någon sorts kris – självdestruktivt ordvitsade helt random inför svenska folket. Ännu en missförstådd bestsellerförfattare! Marcusbiblioteket to the rescue!

 

 

Ett eget rum / avsnitt 11 / Wolf Hall & To kill a mockingbird

2014/07/21 Ett eget rum - podden

 

I avsnitt 11 är det äntligen dags för Ett eget rum att få ett helt slott för oss själva!

Tjolöholms slott pratar vi om tidigare liv, böcker vi aldrig läst klart och Queen Anne.

Dessutom blir det lite snack om Wolf Hall och To kill a mockingbird.


Musiken görs av Gisela www.eskapi.com och slottets självspelande pianola.


RSS-länk för att prenumerera: http://ettegetrum.libsyn.com/rss
iTunes-länk: https://itunes.apple.com/se/podcast/ett-eget-rum/id812063026?l=en
Vill du ladda avsnitt 11 som .mp3 högerklicka här, välj ”spara länk som”


IMG_7385

Missförstådd litteratur

2014/07/05 Missförstådd litteratur

Alla har vi väl någon gång råkat höra fel i en låttext och trott att det obegripliga vi hört varit “nåt poetiskt” och fortsatt sjunga med utan besvär tills en dag när någon rättat oss offentligt och vi blivit så förödmjukande att vi aldrig mer sjunger med i låtar nånsin igen. Det kan låta lite  såhär som en felhörd Nightwish-låt eller såhär som en felhörd Joe Cocker-tolkning av Beatles.

Jag har nu jobbat som vikarie i en bokhandel i drygt ett år och har märkt att även boktitlar och författarnamn kan råka ut för felhörningar. Därför lanserar jag idag min nya bloggkategori: missförstådd litteratur där jag framöver kommer samla felhörningar som jag tolkat i bokomslagsform. Givetvis komplett med baksidestext för den som är intresserad av vad dessa böcker handlar om.

Lämna gärna förslag i kommentarsfälten på litterära felhörningar du stött på!

 

En ung pojke i New York City, Theo Decker, överlever mirakulöst en akvarieolycka som tar hans mammas liv. Ensam och sviken av sin pappa flyttar han in hos en väns familj, inom sig kämpar han med att finna en mening i sitt nya liv. Under åren som följer blir han uppslukad av en av de få saker som påminner honom om hans mamma: en liten mystisk guldfisk i en skål. En guldfisk som till slut drar in Theo i zoobutikernas kriminella baksida.



När gastroenterologen Owen Quine försvinner anlitar hans fru privatdetektiven Cormoran Strike. Till en början tror hon bara att han åkt iväg för några dagar för att leta efter ett apotek – så som han gjort tidigare när han själv drabbats av en av de sjukdomar han vigt sitt liv för att bekämpa – och hon ville att Strike ska hitta honom och ta hem honom.

Men medan Strike undersöker saken upptäcker han att gastroenterologen skrivit ner namnen på alla de patienter han haft som drabbats av Enterobius vermicularis (springmask). Skulle listan på namn publiceras skulle det jättepinigt - så det finns många som skulle vilja tysta honom. När Quine sedan hittas brutalt mördad under bisarra omständigheter blir det en kamp mot klockan att försöka förstå den hänsynslösa masken, en mördare olik någon annan mördare som Strike tidigare stött på…


sophiekesella
Poppy Wyatt befinner sig på ett hotell i London och har sin möhippa när brandlarmet går. Hotellet måste utrymmas och i kaoset som sedan råder upptäcker Poppy att hennes väska full av kvarg är borta! Det är en vacker, väska full av vacker kvarg som har gått i hennes fästmans släkt i generationer. Dessutom blir hennes mobiltelefon stulen och i och med det finns det inte längre något sätt för hotellet att kontakta Poppy om de skulle hitta väskan full av kvarg. 

Desperat vandrar Poppy runt i hotellobbyn då hon ser en mobiltelefon som ligger slängd i en soptunna. En ny telefon och ett nytt nummer att ge till personalen – perfekt! Det finns dock ett problem – telefonens ägare, affärsmannen Sam Roxton. Som i tid och otid ringer Poppy och ber henne att sluta tjata om hur nyttigt och gott kvarg är i allt från matiga pajer till utsökta efterrätter. 

Aldrig att Poppy tänker ge upp sin livsstil där kvarg är en central hörnsten, så de gör en deal: Sam får en egen väska full av kvarg, både naturella och smaksatta, och under en vecka ska han testa att enbart leva på kvarg mot att hon lovar att sluta tjata ifall han inte är kvargfrälst efter att de sju dagarna är över. Problemet är bara att Poppy inte kan låta bli att hälsa på Sam varje gång det vankas kvarg.

Kvarg.

Akvarellmuséet

2014/06/26 Konst, Resor

Idag åkte jag och sambon på kulturell road trip till Akvarellmuséet i Skärhamn som inte bara är en mäktig konstlokal på en underbart vacker plats ute bland alla skär. Det är också en plats där de nästan alltid visar bra konst. Den här gången Lars Lerin som vi sett några gånger där genom åren och som ju bara blir bättre och bättre. Utställningen var jättebra och jag fick ett vitt Moleskine-block i present av min sambo i museishopsbesöket efteråt! (Min sambo premiärbadade för övrigt i havet bredvid muséet, jag var för feg).

Och så såg jag givetvis till att bli fotograferad framför Lerins målningar av bokhyllor. Vart annars liksom?

ac1e2eeb8f75d5d991bb2807c0516904